Eftersom det finns väldigt litet utrustning man kan skaffa till alpackorna, snyft, jag som är en notorisk hästgrejsinhandlare! - så får man väl frossa i grimmor?

Här visar Qatay den senaste skrämselrosa grimman, kanske nåt för honom att ha på sig vid framtida alpackashower då han visar sina konster??

Det här hände för ett antal år sedan... preskriberat nu!

Det hade kommit en film som skulle vara väldigt kul, "Stuart Little" hette den och handlade om en mus. Eftersom vi är rätt barnsliga till sinnet så beslutade vi oss för att gå och se den. Den visades på en gammaldags filmsalong på orten, där en entusiastisk grupp filmälskare körde mellan varven.

Sagt och gjort. Vi travade gladeligen iväg. Det här var en kvällföreställning, så vi förvånades något över alla de korta människor som yrde runt ute i vestibulen. Fick de verkligen vara uppe så här dags? Måste erkänna att jag totalt tappat greppet om barns nutida läggtider!

"Ska ni ha lyxstolar eller vanligt?" frågade biljettförsäljaren. Eftersom vi inte går på bio så värst ofta, så satsade vi naturligtvis på de lyxiga. De kostade tio kronor extra. Hela salen bestod av rader av gammaldags gympabänkar, ni vet, de där låga, nötta, med inristade namn och en kvardröjande stank av gamla svettiga gymnastikskor...  Mitt i salongen stod fem KÖKSSTOLAR med ryggstöd, det var våra lyxstolar!

Behöver jag säga att hela föreställningen blev något svår att koncentrera sig på, eftersom sockerhöga barn sprang runt och lekte och skrek mest hela tiden? Den lilla musen på filmduken hade rätt svårt att göra sig hörd. Efteråt tumlade vi ut, ömma i rumporna efter de hårda stolarna, och lovade varandra att ALDRIG gå till den här biografen någon mer gång. Och det har vi hållit...