Så här skrev Qatay och Tamyas uppfödare, Sarah:

"Jag ser på dina kommentarer att Siripitas upplevelse under sin första
förlossningen tolkas och diskuteras. Jag blir alldeles rörd, så jag måste
dela med mig av resten av processen också.

Siripita var verkligen mycket avvaktande och förvånad inför vad som hände
med hennes kropp då värkarbetet satte igång. Hon löste det hela genom att
beta sig igenom större delen av förlossningen. Förmodligen följde hon också
den djupa instinkten att inte dra uppmärksamheten till sig och visa sig
sårbar inför eventuella rovdjur. Men hennes förvåning var uppenbar då den
lille damp ner bakom henne. Det var en ynnest att få följe hennes förvåning
och uppleva när den övergick i lycklig förtjusning och sedan en moderlig
kärlek till sin förstfödde son. Siripita blev den bästa mamman man kan tänka
sig och gjorde allt rätt, alldeles av sig själv.

Det vanligaste är att alpackor föder stående. Navelsträngen slits av då
fölet landar på backen. Jag har varit med om förlossningar då stoet ligger,
men då har det varit av utmattningsskäl vid komplicerade eller långdragna
processer och stoet har inte orkat stå. Fölet har hinnor som täcker kroppen,
men stoet slickar inte sitt föl torrt."  Tack Sarah!!! Mycket informativt!

Nedan följer en bildserie

Först ser vi när Qatays mamma Siripita föds, av mamman Mikuna på Österlens Alpacka. Bilden är tagen av Ann-Marie Gerber-Santesson.

Sen följer bilder från Qatays födelse och första tid här i världen, fotograf är Sarah Mannheimer, Roslagens Alpacka.

Ett litet vått bebispaket... 

Den lille Qatay försöker resa sig upp, mamma tittar intresserat

Fortfarande blöt introduceras den lille i flocken

Se så fin han är när han har torkat!

Omgiven av ett gäng intresserade alpackatanter