Älskade hästpojke!
Du ska veta att jag saknar Dig, varje dag som gått sedan i somras, den där hemska dagen i juni. Det var ett sånt svårt beslut att ta, men jag kunde inte med att se hur ont Du ibland hade, så då kändes det som det enda rätta. Jag anser att man som djurägare är skyldig att ta ansvar för när det räcker, när det är dags.... Men när vi gick vägen bortåt ville jag bara vända, fly in i skogen, ångra mig....
Jag följde med fram till bilen och gav Dig en sista kram, men sen kunde jag inte. Sån tur att jag har en vän som A som ställde upp, för det sista, allra svåraste. Jag gick därifrån med tårarna strömmande, men vet att Du aldrig hann märka något. Du föll medan Du mumsade på päronet Du fick.
Du slipper ha ont mer, men Du fattas mig!
Magda
15 januari 2011 17:33
Uja vilket mod och inre styrka som krävs ibl av en djurägare..och trots alla sina känslor måste man sätta sig "utanför" ibl och ta såna hemska, jobbiga & svåra beslut. Förstår verkligen att han fattas dig! Han har det underbart i Körsbärsdalen, där är han alltid frisk.
Vacker bild!
http://www.descarada-de-fenix.blogspot.com
Alpackaprinsarnas blogg
16 januari 2011 14:46
Det är nog det allra allra svåraste, att avgöra när det är dags och vara den som bestämmer... men det är nödvändigt. Jag skulle hata mig själv om jag höll djuret kvar i livet bara för att jag inte vågade ta beslutet.. och därmed låta det lida i onödan!
Kicki
15 januari 2011 17:36
önskar att man aldrig behövde komma dit...men det är väl priset vi får betala för ynnesten att ha så kära kamrater omkring oss.
*KRAM*
http://kaa.bloggplatsen.se
Alpackaprinsarnas blogg
16 januari 2011 14:44
Ja, man överlever väl de flesta av sina djur, och man skulle heller inte ha velat vara utan dem! Men svårt är det när det är dags att skiljas... önskar att de bara kunde ramla ner döda rakt upp och ner utan att man själv behövde spela Gud och avgöra när... fast...
PiLi
15 januari 2011 20:06
Förstår Din stora sorg...........
Ingen kan fylla Hans plats, MEN.... vilket helt UNDERBART foto på Honom !!!!!!!!!!!
Blir rörd varje gång jag ser denna vackre pojke...
Hjärte-kramar till min fina BigSis!
Alpackaprinsarnas blogg
16 januari 2011 14:33
Ja vi har ju alla våra sorger, efter människor och efter djur, och ibland efter tider som flytt... kramar tillbaka, syster min!
Alpackaprinsarnas blogg
16 januari 2011 14:32
Han var den underbaraste.. i den här bilden tycker jag att hans själ syns så tydligt..... kram tillbaka!
Caisa
16 januari 2011 00:00
Saknaden av en fyrfotad vän kan vara enorm. Vet hur det känns, jag och du och många andra djurvänner har varit. Minnet som finns där på näthinnan... Vännen som var varm, luktade gott. Skickar *styrkekram* och *tröstkram*
//C
http://ekbladet.bloggplatsen.se
Alpackaprinsarnas blogg
16 januari 2011 14:32
Tack snälla! Saknaden är konstant, men ibland känns det mer än annars. Och då är det skönt att skriva av sig litet saknad här i bloggen.. och få dela känslorna med andra!
Alpackaprinsarnas blogg
16 januari 2011 19:43
Ja svårt är det - ibland är det värre och ibland känns det mer uthärdligt. Att veta att man gjorde rätt känns i alla fall - RÄTT
Alpackaprinsarnas blogg
18 januari 2011 17:11
Ja, Vhiskur kunde vara bra hård mot Sveipur ibland - framförallt i början, glömmer aldrig hur de slogs som två brunstiga ston, ingen av dem ville ge sig... Det blev ju bra sen, men V trivdes allt mkt bättre ihop med ston.. den tjejtjusaren!