Ylle har denna helg kämpat med en aggressiv form av förkylning. Näsan snorar, halsen känns som en sönderslagen glasbit och det rasslar och rosslar i lungorna. Svårt att få luft, matt och febrig.  Got the picture?

Ändå är jag tvungen att hasa mig ner till hästarna och förse dem med foder. Då märker jag hur mycket jag normalt använder rösten. Alla tre vet ju vad de heter, så när jag lägger ut en hög hösilage så styr jag dem på det sättet att jag visar med armarna och säger namnet på den som ska komma: "Vhiskur, här är Din hög" osv. Så märkligt det var att inte ha någon röst alls, bara viftande armar. Där stod jag som en semafor och skulle styra dem till respektive hög. Vhiskur är som Äldsten i flocken den som först väljer vilken hög han vill ha, men Cinnamon som är ett matmonster vill hela tiden ha ALLA högar... Nå, det fungerade ju hyfsat ändå, Nyponros vet ju att hon ska gå in i boxen där hennes foder ligger klart Svårigheten ligger i att låta Nyponros smita in utan att Cinnamon bufflar sig med...

Men slutligen fungerade allt som det skulle, och tre mumsande hästar började glupskt inta sitt något försenade morgonmål.