När jag skrev inlägget "I glädje och i sorg" för litet över en vecka sedan, anade jag inte att det skulle gå så fort. Då åt han fortfarande med god aptit och älskade sina promenader!

Vi går runt som i chock, kan inte fatta ännu, trots att hjärnan vet så hör vi hans tassande och jag flyttar skrivbordsstolen försiktigt eftersom Sammie älskade att ligga där på golvet bakom mig...

En ros i min djurbukett har vissnat, men jag känner mig så glad över att han slapp lida någon längre tid och slapp åka in till ett sterilt djursjukhus. Min tacksamhet mot veterinär Matilda känner inga gränser. Hon är bara en helt underbar människa och veterinär!

Idag stannade tiden. Min följeslagare sedan över tio år är borta. Det är svårt att fatta. Inga små tassar som trippar fram på golvet. Ingen liten glad viftande svans. Ingenting, där det förut klappade ett litet hjärta av guld, av godhet, av glädje.

Sammie blev akut sämre. Slutade äta. Gårdagen tillbringade jag med att truga in ml efter ml av elektrolyter och näringslösning. Men - kroppen ville inte längre. Vår underbara veterinär Matilda kom ut och Sammie somnade i mina armar nere i vårt lusthus, där han älskade att vistas. Lugnt och stilla och värdigt. Det sista han gjorde var att slicka min hand. Jag vet att han visste.  Ingenting blir någonsin som förut....

En liten krigare är borta. Men alla vackra minnen finns kvar.

Sammie - partyhunden, älskade alla människor!!!

                           Klädd för fest

Sammie arbetskamraten - här driver han hem gässen på 4H-gården 2005

             Luddig som en leksakshund....

            Sammie - min lilla fotomodell....

Jacka på för att inte frysa efter stroken förra hösten.... 

                               Den vackraste hunden i världen

     Sammie på agilitybanan- han älskade tunnlarna!!!!

När Lille Hund kom till oss var han bara en liten plutteplutt. Han sov ihoprullad inuti min toffla... Det var för tio och ett halvt år sedan.

Så mycket glädje har han haft med sig. Denna ständigt viftande lilla svans, hans blick som talar om precis vad han vill. Hur han styrt oss genom dessa år!

Att ha djur innebär ett stort ansvar. Inte minst när de blir sjuka. Han har drabbats av Cushing, som förmodligen är det som dragit med sig diabetesen. När han inte tålde cushingmedicinen slutade vi med den. Insulinet fortsätter vi med. Man kan inte bota cushing. Så länge han mår bra och ser mer glad än ledsen ut, fortsätter vi. Men jag vägrar att medicinera med något som gör honom till en zombie. För mig gäller att djuret skall ha livskvalitet, inte behöva hållas vid liv om det sker på ett ovärdigt sätt.

 Så länge han har glädje av en promenad och uppskattar sin mat, så länge han visar att han vill, så länge finns jag där för honom. Och när det sedan blir dags så gör vi det lugnt och stilla. Men han ska aldrig mer in på ett djursjukhus, det har jag lovat honom. När han var inne en heldag för provtagningar, fick han inte ens ha sin filt med sig där i buren. Jag hämtade ut honom sönderstucken som en nåldyna. "Han har gråtit hela dagen", meddelade en djurskötare utan någon större empati. Aldrig mer, lille vän.

Jag ropade hej för tidigt. Medicinen mot cushing, som ska motverka den stegrade kortisolproduktionen i binjurarna var jag rädd för. Lille Hund har ju visat sig inte tåla vare sig antibiotika eller fästningmedel.

Och efter fem dagars medicinering slog det till, han var apatisk, ledsen, ville inte gå, inte ens en svansviftning orkade han med. Och DÅ är det illa, för detta är världens gladaste lille hund. Normalt dvs.

Givetvis var den behandlande veterinären ledig idag och gick inte att få tag på. Men jag ger ingen mer dos av den medicinen. Pest eller kolera, mår han bättre så är det värt det.  Insulinet tålde han, så det får han 2 ggr dagligen.

Sammie är fascinerad av de nya djuren i hagen. Konstiga! De luktar inte som hästar, ser inte ut som hästar, VAD är det för några??

Idag startade vi med Cushingmedicinen. Insulinet har han ju klarat bra, kissandet har normaliserat sig helt.

Vetoryl är namnet på den kortisolhämmande medicinen, är en liten kapsel som skall intas genom munnen. När jag gick in på vet-Fass så stod det bl a: En del dödsfall har inträffat, mindre allvarliga biverkningar är skakningar, kräkningar, diarré och apati.

Nå, det var ju inte med glatt hjärta som jag gav honom kapseln, insmord med en liten gnutta smör gled den ner som på räls. Men hittills har jag inte sett några som helst tecken på biverkningar. Framförallt lever han fortfarande!

Lille Hund svarar mycket bra på insulinet. Inte kan man tro att han är så dålig..?

And I will try...........

   - to fix you......

Svarat bra på insulinet. Pigg på promenad, men blir fort trött. Hungrig som en varg, men dricker inte lika kopiöst och är torr under magen....

Tack för alla era positiva tankar och hållna tummar... men....

Lille Hund lämnades tidigt på morgonen igår och hämtades hem framåt kvällen, ledsen, trött och helt sönderstucken. Han hade gråtit mest hela dagen. Han är nog som matte att han inte går att tappa blod på om han är spänd...

Det visade sig tyvärr vara både diabetes och Cushing, förmodligen är diabetesen en följd av Cushingen. Cushing = kan förorsakas av tumör antingen i hypofysen eller i binjurarna, DET gör man inget åt, förorsakar att binjurarna producerar för mycket kortisol. Pudlar lär vara i viss mån utsatta för just Cushing, genetiskt förmodligen?

Startade med insulin redan i går kväll. Två sprutor per dag.

Om han tål Cushingmedicinen återstår att se, men matte försöker att vara positiv och se framtiden i annat än svart. Svårt dock, det är ju knappt att jag står upprätt efter hästsorgen...

Eftersom han biter på alla stuckna ben måste han bära en ful plasttratt, men det går väl hyfsat. Han är rätt slut men vill ändå gå på små promenader.

Vi tar en dag i taget...