- är att man blir något mindre beroende av vad OMGIVNINGEN tycker och tänker..

Nackdelen är väl att kroppen inte gör som man vill och inte längre innehar ungdomens spänst och styrka..

Jag måste hålla med Ann-Louise i hennes åsikt att man bör samspela med sina djur PRECIS SOM MAN SJÄLV VILL. Då förutsätter jag att allt man gör är för djurets bästa. Men man kan (och ska) ge fullkomligt tusan i om omgivningen rynkar på näsan för att man inte rider sina hästar, dagligen eller alls, att hästen får godis ur handen, att hunden inte går fot eller att den får sova i sängen etc etc.

Alltså gör jag som jag tycker är bäst. Vilket inte hindrar att jag alltid har ögon och öron öppna för nya influenser och tar råd när det behövs, dock icke av besser-wissrar.

Och varför skulle inte hästar kunna hoppa upp på stenbumlingar?

Här är godkände fjordhingsten Gandalf 268 med ägarinnan Emily, för ett år sedan:

Att kärleken är ömsesidig går inte att ta miste på!

- göra ett långt inlägg. Sen läste jag min favvoblogg, Ann-Louises, och hon hade skrivit mycket av det jag tänkt och dessutom mycket mer genomtänkt (snygg formulering va?) - så jag rekommenderar er alla att läsa det inlägget från 13 april (idag) istället!!  Läs noga, tänk efter!!!

En av kommenterarna funderar på hur det skulle gå om delfintränarna t ex fick idén att straffa späckhuggarna  -man kan ju bara FÖRESTÄLLA SIG! Du förstår vad jag menar va? Men hästar är mestadels så GODMODIGA och snälla, så de står ut med mycket mer än vad som borde vara möjligt, i beteenden från oss människor, som tror oss stå över allt levande, såsom Skapelsens Krona...

Kort sagt: hästvärlden och träningen där (och hundvärlden också) är full av våld, straff, smisk och skrikande. Och folk behagar jämt ha massor med åsikter om hur ANDRA gör med sina djur.

Och därifrån till mina nuvarande Älsklingar, alpackaprinsarna! Liksom med delfiner och späckhuggare kan man ju fetglömma allt våld eller ryande. Det är alltså ytterst karaktärsdanande att träna alpackor, eller - att överhuvudtaget få vara nära dem. Om de inte gillar vad du gör, så kan det se ut så här:

  De går helt enkelt därifrån och där kan du stå med lång näsa!

De har också lärt mig, genom klickerträningen, att om jag missar det minsta med klicket eller är ouppmärksam och inte belönar, då är träningsstunden SLUT. Men - det braiga är att de är lika intresserade nästa gång man försöker. Så man får en ny chans, gång efter gång. VISST ÄR DJUR UNDERBARA TRÄNARE!

Såg ett program på en vetenskaplig kanal, som handlade om ålderforskning. Man har kommit fram till att det bl a  i RÖDVIN finns en antioxidant som heter RESVERATROL (EJ att förväxla med det spanska vinutrycket "reserva")

Reservatrol skyddar cellerna och har vid försök förlängt livet på möss o råttor med 30-40%....  SKÅL!

Många av er har undrat hur prinsarna ser ut när de klipps....  här är en bild från AUGUSTI förra året, när de just kommit till oss. KÄNNER DU IGEN DEM? Knappt va?  Och då har de varit klippta i månader!

  Vilka gaseller!!!

Kicki kom på visit igår. Då fick vi chansen att träna litet konster med publik, Qatay och jag. Husse suckar så djupt om jag frågar om han vill komma och titta.

Och Qatay skötte sig med den äran. Kicki tog några fina bilder med sin mobil!

  Se sån stil han har. Jag har ju lovat att han ska filmas så jag kan lägga in en snutt här, så att ni kan se vilken snärt han har i kicken. Snart så.

Ser du kissen på vägen? Kamelpojkarna ser precis ALLT som rör sig, de har örnblick och reagerar på direkten.

  My är som ni ser tämligen FULLULLAD!  Det blir nog en chock att se dem sen när de klippts, nu är ullen så tjock så man får knappt in fingrarna till själva huden... 

Lilla vackra ponnyfröken Celina har vandrat till de eviga betesmarkerna. Hon var ju sällskapsdam åt Vhiskur ett tag förra våren, och de båda hade en stormande kärlekshistoria...     vila i frid, båda sötnosarna!

  Tamya är den alpacka som de flesta som kommer och hälsar på brukar falla för först. Han är sagolikt vacker!  Ser du att han har en rödbrun mössa där på skulten? Hans enorma "kajalteckning" runt ögonen gör att han ser ut att ha ögon som är en halv kvadratmeter stora....

  Han har tunnat ur betydligt (och oroande!) och går nu på gödningskur. Jag tar in honom i fållan och där får han sin egen, utökade, kraftfoderranson. Det tog två dagar så hade han fattat exakt hur det fungerade! Nu ropar jag bara på honom så kommer han i galopp, jag öppnar grinden till fållan litet grand och så slinker han in. De andra skulle inte våga opponera sig! Tamya har en naturlig ledarkarisma, han behöver inte bevisa att han är BEFÄL, det bara ÄR så!  När han ätit färdigt går han stolt ut och kollar så att de andra inte lämnat något i sina krubbor...