När Lille Hund kom till oss var han bara en liten plutteplutt. Han sov ihoprullad inuti min toffla... Det var för tio och ett halvt år sedan.

Så mycket glädje har han haft med sig. Denna ständigt viftande lilla svans, hans blick som talar om precis vad han vill. Hur han styrt oss genom dessa år!

Att ha djur innebär ett stort ansvar. Inte minst när de blir sjuka. Han har drabbats av Cushing, som förmodligen är det som dragit med sig diabetesen. När han inte tålde cushingmedicinen slutade vi med den. Insulinet fortsätter vi med. Man kan inte bota cushing. Så länge han mår bra och ser mer glad än ledsen ut, fortsätter vi. Men jag vägrar att medicinera med något som gör honom till en zombie. För mig gäller att djuret skall ha livskvalitet, inte behöva hållas vid liv om det sker på ett ovärdigt sätt.

 Så länge han har glädje av en promenad och uppskattar sin mat, så länge han visar att han vill, så länge finns jag där för honom. Och när det sedan blir dags så gör vi det lugnt och stilla. Men han ska aldrig mer in på ett djursjukhus, det har jag lovat honom. När han var inne en heldag för provtagningar, fick han inte ens ha sin filt med sig där i buren. Jag hämtade ut honom sönderstucken som en nåldyna. "Han har gråtit hela dagen", meddelade en djurskötare utan någon större empati. Aldrig mer, lille vän.

Fler foton av detta fantastiska radarpar!