Min barndomsvän Lena kom på besök igår, nyfiken på prinsarna förstås! De hade inga problem att knyta kontakt, Qatay kom förstås först, som alltid!

Han håller sig ALLTID framme om det kan vankas luzernpelletsgodis!

Men efter en stund kom även My, mitt hjärtas prins....och lät sig väl smaka.

-dessa blickar så fyllda av kärlek?  My har verkligen fastnat för mig, av någon anledning. Kanske påminner jag om hans mor ? Hmmmm...

För att träna alpackorna ska man med ett mjukt kroppsspråk fösa in dem i en skötselfålla. När prinsarna ätit sin mineral, Camelibra, går jag in i fållan och de kommer efter alldeles själva. Duktiga!!!

Sen vill de inte gå ut.. men så småningom..

Jag ropade hej för tidigt. Medicinen mot cushing, som ska motverka den stegrade kortisolproduktionen i binjurarna var jag rädd för. Lille Hund har ju visat sig inte tåla vare sig antibiotika eller fästningmedel.

Och efter fem dagars medicinering slog det till, han var apatisk, ledsen, ville inte gå, inte ens en svansviftning orkade han med. Och DÅ är det illa, för detta är världens gladaste lille hund. Normalt dvs.

Givetvis var den behandlande veterinären ledig idag och gick inte att få tag på. Men jag ger ingen mer dos av den medicinen. Pest eller kolera, mår han bättre så är det värt det.  Insulinet tålde han, så det får han 2 ggr dagligen.

Tjohoooo  jag rullar  jag rullar...

- och sen vilar vi en stund

När matte lägger sig ner i gräset i hagen tycker pojkarna att det är bra konstigt.. kolla deras miner!

Den som vågar sig fram och kollar, det är My!

Harú nåt godis kanske?

17 skränande tranor flög över oss vid morgonpromenaden... på väg österut. Sommaren är på flykt, luften är klar och krispig och underbar!