Gitte

25 augusti 2010 17:46

Fin kille. Skicka hit Emily. Sveipur vill gärna lära sig mer konster. Freya också!

Alpackaprinsarnas blogg

25 augusti 2010 18:00

Ska höra med Emily, hon är himla duktig, men har alltid mycket kring sig... är också petnoga med sina 3 hästar, och det tar sin tid...

Izza

25 augusti 2010 19:07

Härligt att se!! =)
Tråkigt att läsa om lille hund :( Hoppas han får må bra länge till även utan bromsmedicin. Tur att han tålde insulinet iaf.
Kram I

Manolito

25 augusti 2010 22:41

Härlig häst, vilken fin uppvisning och bra bilder.

Alpackaprinsarnas blogg

26 augusti 2010 08:44

En uuunderbar häst, och en duktig ägare. För att svara på Kristinas inlägg om att Emily måste ha tränat i måååånga timmar, så bollar jag det vidare till Emily själv. Men som jag har uppfattat det så ligger ingen tragglig träning bakom, mest lekfullt....

Kristina V

26 augusti 2010 00:16

Hej! Vilka underbara bilder på en riktigt underbart duktig häst! Anar att Emily tillbringat måååååååååååånga måååååååååååånga träningspass med honom, innan hon fått honom till allt detta.

Appropå träning...läste i en tidning för en tid sedan om en familj som hade alpackauppfödning. Dottern i familjen hade lärt en av dem att hoppa hinder, typ låga agilityhinder eller pyttesmå hästhinder. Hur man nu ska jämföra alpackor med? Hund? Häst? Kanske ett litet tips sedan dina alpackor börjar tycka det är tråkigt med den praktiska grundträningen?

Glömt säga: GRATTIS till Alpackorna!!! Hoppas du känner dig som en riktigt stolt alpacka "mamma"/matte, för det har du ju all rätt att vara. Den lille vite sötnosen My, verkar vara en riktig linslus! (Har du förrästen ingen omröstning på din blogg så man kan klicka i att den bruna med de vita ögonbrynen ser sötast ut?)

Ha det så gott - Kristina V

Alpackaprinsarnas blogg

26 augusti 2010 08:43

Hej, kul med agilityträning, om bara alpackorna uppskattar det. Allt sker liksom på deras villkor... omröstning, ja varför inte?

Emily

26 augusti 2010 10:36

Hej på er! Som svar på om jag tränat mååååånga timmar så är svaret NEJ. Men vi har umgåtts i måååånga timmar eftersom jag sköter mina hästar själv, morgon, lunch middag och kväll 365 dgr per år. Man får en speciell kontakt när man umgås så mkt och vi är vänner som gillar att leka med varann och hitta på upptåg.
Jag har haft Julle sen han var 6 månader och Gandalf sen han var 9 månader, så jag är deras människa. Jag gör mkt ute i hagen (som är en sisådär 4 ha) så de kan när som helst välja att gå iväg och det respekterar jag. Det vanligaste är dock att de trängs om att få sitta i knä.
Lattjo har jag bara haft i ett år och vi har en annan sorts kontakt. Han tycker att människor är rätt onödiga och jag tror (utan att veta) att han har varit med om en del i sitt liv där människor varit orättvisa mot honom och han har inte förstått vad han gjort fel. I början gick han ifrån mig i hagen och var svår att fånga, gick undan i boxen och ville inte ha kontakt. Det respekterade jag och lät honom vara. Efter ett tag började han bli nyfiken och idag har vi en härlig om än annorlunda relation. Han tycker inte om att bli borstad, men han står lös på gången och låter sig "skrapas" av och lyfter självmant på hovarna. sprayflaskor som han var så rädd för accepterar han med ett missnöjt uttryck ;)
Kort sagt så inkrätar jag inte mer än nödvändigt på hans privata sfär och i gengäld får jag ibland ett varmt andetag på kinden från en liten svart ponny...

Hoppsan, vilken uppsats det blev!

Alpackaprinsarnas blogg

26 augusti 2010 15:53

Underbart, Emily! I Ditt svar kan man läsa "receptet" för att få sådana tillitsfulla, skojfriska hästar....

Stina

26 augusti 2010 19:35

Imponerande !

Fjordfröknarna

26 augusti 2010 22:13

Julle och Gandalf verkar vara två killar helt i vår smak! Vi instämmer helt i Emilys strategi - om man väntar, lyssnar och litar på sin häst så vill den oftast "göra rätt". Då är det enkelt att bara uppmuntra och låta hästen själv ta ansvar. Det har tagit lite tid för oss och det finns mycket kvar för oss människor att lära, men när man väl hittar den tajmingen är det otroligt vad fort de lär sig nya saker. Vet inte om det är något särskilt med fjordingar, men våra är alltid med på noterna när det ska göras nåt.

PiLi

27 augusti 2010 12:23

Alpacka-prinsarna är ju bara helt bedårande!!!
Ljulius och Gandalf är helt fantastiska!!!
Och så är deras mattar oxå förstås..:)
Så njut nu Big Sis... av att vara omgiven av allt detta!
Massa PiLi-kramar!

Alpackaprinsarnas blogg

27 augusti 2010 17:11

Tack söta syster Pili!!! Ja mattarna är ju nästan lika fantastiska som sina djur *fniss* skojar bara.. Snart måste Du komma och hälsa på!

Ann

30 augusti 2010 12:47

Otroligt fina!