Ibland är det de små, små detaljerna som drar blicken till sig. I alla fall när man har sina "fotoögon" på sig!

Alpackauppfödaren och -entusiasten Ann Marie från Österlen var på besök. Med sig hade hon ljuvliga äpplen och luad ål. Smaskigt!

  Hon fick en liten squash med sig från vår odling....

Min dahlia visade sin vackraste sida sent..

  - men bättre sent än aldrig!

Sammieskulpturen (skapad av konstnären Hermine Keller) har varit på utflykt och fått ny patina. SÅ otroligt vacker, åt det koppar/guldaktiga hållet!

  Mer av Hermines otroliga skulpturer kan Du se på hennes kommande utställning på Galleri Hera (Hornsgatspuckeln på Södermalm, Stockholm) med start kommande lördag (15 okt) mellan 11- 15

Vi har pratat om att vi behöver en stor sandlåda, vår backe är ganska brant och kan bli isig på vintern, och gruset måste vara torrt för att vara lättströat. Kikade på blocket i lördags, och se vad jag hittade! Prutade direkt 25% och hämtade den nästa dag. Nära var det också. Så stor att man kan förvara lik i den, om man skulle råka ha nåt...

Igår var det sagolikt vackert, om än en ljummen storm.

   Jag fick besök av två barndomsvänner, ja Lena t v på bilden har jag ju träffat åtskilliga gånger under senare år, men Karin har jag inte sett på 40-45 år! Kul!

  Vi åt lunch i lusthuset omgivna av nyfikna alpackaprinsar.

     Lenas dansk-svenska gårdshund Bonnie var fascinerad av de konstiga djuren.

  - och My undrade vilka det var som satt därinne?

  Herr Svan fick en vacker flickvän och blev hur glad som helst! Tack Lena!

  Den här boken läste jag första gången i maj i år, och sen läste jag om den förra veckan! Den var om möjligt ÄNNU bättre den andra gången! Skriven av en danska (danskarna de kan, både film och boktext minsann! - danska filmer går inte av för hackor...)

Vad som är Nr 1 för mig i en bok är SPRÅKET!

Det måste flyta, rinna, locka en in i texten, ta en dit till de där platserna, få en att känna in stämningarna. Språket får inte staka sig eller vara kantigt, inte vara för naivt, inte högtravande, trist eller rent av uselt. När det gäller utländska författare så faller ju ett stort ansvar på ÖVERSÄTTARNA. Har de inte ett bra språk, ja då blir inte heller den översatta boken bra. För att översätta ordagrant går ju aldrig.

"A toast for the queen!" (ett rostat bröd åt drottningen!)

"A lame horse" (en lam häst)  

 JO, det finns översättare som gör sådana fadäser! Inte minst på dumburken!

Åter till "Din nästas hus". Språket är superbt, rakt och enkelt, men effektivt. En lagom torr humor som jag gillar, litet sarkasm så där. Huvudpersonen är en man, det hindrar mig inte alls från att gilla den.  

Handlingen är bra, oväntad ibland, boken är svår att lägga ifrån sig.

 Språket flyter som ett silkestyg, inga knutar alls. Möjligen kan, som så ofta, slutet te sig något abrupt. Det är som om författaren nått ett maxantal sidor och måste sluta, men storyn är egentligen inte slut där.  Man vill veta HUR GÅR DET SEN?

Är det med avsikt som författaren lämnas oss i sticket? För att vi ska vara nyfikna, och kanske har de en uppföljare planerad? Om det bara är ett sätt att få slut på storyn så är det ju rätt synd!!!!!!!!!!!!

 Mitt betyg: *****  av fem *!

Läs den!

- när jag förtjänar det minst, för det är då jag behöver det mest!

Stod det på en gammal skylt som hängde på mitt kontor, där bland alla ungdomar på skolan. Så sant. Och som jag älskade er! Ni var en sån viktig del av mitt liv.

Vi behöver alla kärlek. Beröm. Uppmärksamhet av det goda slaget. Ett tecken på att man existerar. När man känner sig misslyckad. Icke efterfrågad. Inkompetent. Onödig. Ibland är ett telefonsamtal allt som behövs.

Brist på beröm och bekräftelse gör att människan sakta tynar bort.