Theo väger nu 3 kg mot 1,2 som han vägde när han kom för två månader sen... Han har fått en egen säng och ligger ofta på trappan och spanar, precis som sin företrädare..  ruskigt lika...

Min älskade hästpojke Vhiskur. Du fattas mig!

Min mörkbrune alpackagosse är en riktigt bussig kille! Tänk att jag i vintras nästan höll på att lämna tillbaka honom! Vår relation har förbättrats sådär en tusen procent......

Att gå ut och gå med honom är ett rent nöje. Lydigare än hunden!

Husse plåtade en helt vanlig dag...

Allra vackraste lilla Exzentrics Nyponros med gulliga fölet Nemo´s Rose...  tänk att mitt hjärta aldrig slutar att klappa extra när jag ser "mina" ponnyflickor!

Foto: Joanna Wikman    TACK snälla Joanna!!!

Det finns andra aspekter på det här ämnet som jag tog upp häromdagen....

En god vän påpekade att man, om man är för generös gentemot någon, så kan det göra att personen känner sig satt i tacksamhetsskuld och tycker/tror att den måste ge tillbaka, vilket kan göra att det blir obekvämt. Genant läge, t o m.

Det blir obalans i givande-tagandeskålen, och det är förstås inte bra.

Jag var ute med en bekant och åt lunch för några år sedan. Var på gott humör och ville bjuda på lunchen, men hon motsatte sig det bestämt och nästan aggressivt. "Nää, jag vill inte hamna i tacksamhetsskuld!" var hennes argument. Jag blev litet sårad förstås. Jag ville ju bara vara bussig.

Men när jag tänker efter på mitt eget argument, så ÄR det ju så, att man gärna vill ha åtminstone ett glatt TACK tillbaka! Så NÅGOT kräver man, underförstått.

Det kom en hälsning från en fd ponnyflicka, Cinnamon, som är på betäckning hos hingsten Jack Frost hos Joanna. Visst är hon fin! Och så ljus hon har blivit!

  Foto: Joanna Wikman

  Jag har skrivit om det förr. Om Givandets glädje. Eller krav kanske.

Har alltid tyckt att det är lättare och roligare att ge än att få. När jag får nåt blir jag lätt generad och vet inte riktigt hur jag ska bete mig. Lättare då att ge. Har alltid älskat att hitta på riktigt personliga presenter, nåt som kräver litet eftertanke.

Jag tycker om att göra folk glada. Och har jag saker jag inte använder, de må vara dyra, så GER jag hellre bort dem till folk jag gillar, hellre det än att sälja till okända. Även då njuter jag av mottagarens glädje. Men -

är det att ge på ett egoistiskt sätt? För om JAG blir glad av att ge, då ger jag ju för MIN EGEN skull?

Får sällan nåt tillbaka. Men även där gäller förstås, om man ger och förväntar sig nåt tillbaka, då ger man ju av ren egoism. Alltså skall man inte vilja att mottagaren blir glad ens? Då var givandet helt oegennyttigt?

The answer my friend, is blowing in the wind... för det finns säkert ingen som vill svara på det här dumma inlägget!

- gick till vackra Sollerön, 4 timmar i bil avklarades galant med bara litet pipande i början.

Siljan är nåt särskilt, och luften däruppe är så lätt att andas. Vid Siljans strand satt vi en bra stund. Mosters ben är mycket intressant!

Moster, som är en hurtig och modig typ, hoppade t o m i det 18-gradiga vattnet. Här får hon en Theo-puss..

Mycket nytt att kolla in!

Men till slut tar tröttheten över, mosters sandaler var bra att somna på.

Matte är fascinerad av olika stenar!

  Stora - och små...