Det känns som en väldig tröst med era fina och känslofyllda kommentarer! Många kramar från mig till er

Och mitt i all sorg känner jag också en stor lättnad. Det är en evigt tärande oro att ha en häst som inte mår bra... men hästar är duktiga på att dölja smärta, de är ju trots allt bytesdjur...  så att förstå när slutet är det enda rätta är ett balanserande på en knivsudd. Det är inte lätt att spela Gud, vilket det känns som när man ska besluta om exakt dag och tid, om liv och död.

Nu vet jag att Vhiskur slipper det onda och har det bra där bortom Regnbågsbron, och jag minns med glädje alla våra fina stunder, hur den nervöst hyperängslige unghästen sakta förvandlades till en trygg och inkännande kamrat som t o m accepterade att dra vagn, trots att han höll på att krypa ur skinnet av skräck första gången han såg den...   att få ha varit med på den färden är inget annat än en ynnest!   

Min hage är så tom

Din välkomstgnäggning fattas mig

Mina ögon spejade som vanligt först     efter hästarna

innan jag rycktes tillbaka till verkligheten

ska de någonsin sluta att speja? Och sluta att tåras?

Där ligger en grimma, den mjuka

och hinken med godis som Du inte hann äta upp

och päronet - Din favorit

så fort gick det

-och vinden viskar Ditt namn

              vhiskur