Det har varit en fruktansvärd vecka, en hel vecka har nu gått, jag har gråtit och grubblat och stundtals känt mig som en hästmördare och frågat mig själv om jag kunnat göra annorlunda... den där morgonen för en vecka sedan ville jag förstås avboka allting, men gjorde det inte...

Sen har jag kommit fram till att det var bäst som skedde, jag måste acceptera det och sluta att gräva ner mig i svarta tankar. Istället tar jag fram alla fina minnen och är tacksam för alla de år jag fick med min Vhiskur. Han blev utdömd för tre år sedan ganska exakt, han fick ändå tre år till av kärlek, omsorg och frihet.

Det känns som om jag är på väg ut ur dimman igen, med stor hjälp av mina goda vänner och även av alla uppmuntrande kommentarer här på bloggen. 

Lille Hund följer mig tätt i spåren och glädjer mig med att han nu är tillbaka i sitt gamla jag, som för ett år sen. Lika pigg och alert, vägran att gå över trösklar och i trappor är ett minne blott.

Livet går vidare.