Det allra svåraste...........

Vhiskur har vandrat till Körsbärsdalen idag. Min allra vackraste pojke... Han har varit utdömd i tre år nu, men haft ett gott liv utan krav tillsammans med sina ponnyflickor i hagen. Jag har alltid månat om hans bästa.

Men man kommer till en gräns, när man som hästägare måste ta sitt ansvar. För mig var gränsen nådd när han, trots smärtstillande, hade svårt att lyfta bakhovarna vid verkning. Hans senaste lilla söta hästflicka, Celina, hade fångkänningar, och därför var jag tvungen att stänga upp dem till grusplanen vid stallet 22 timmar om dygnet. Varje gång jag kom förbi hagen frågade Vhiskur varför de måste stå där. Det kändes inte bra. Så Celina åkte hem i lördags, där har hon mjuk jordhage att vistas i, och alla sina gamla kära kompisar. Tack Marika för att jag fick låna henne!

De senaste dygnen har Vhiskur därför fått beta fritt dygnet runt. Jag har borstat och kelat och gråtit, och hans mjuka mule fanns alltid där för att torka mina tårar. Jag var med honom nästan till slutet, men den allra sista minuten fick min goda vän Agneta ta över, jag ville inte se honom falla. Vilken vän, som ställde upp på detta!  Det gick snabbt och smärtfritt, han hade fullt upp med havrehinken och märkte ingenting.

Jag försöker att tänka på alla fina stunder vi haft, en sån underbar kamrat han varit. Jag glädjs över de 13 år vi fick tillsammans men känner en oerhörd saknad. Du kommer alltid att finnas i mitt hjärta, älskade älskade Vhiskur......