Den här vackra dikten fick jag av Sarah:

They say memories are golden
and maybe that is true

I never wanted memories,
I only wanted you!

 A million times I missed you,
a million times I cried

if love alone could save you
you never would have died

In life I loved you dearly,
in death I love you still

and in my heart you hold a place
no one could ever fill 

If tears could build a stairway
and heartache make a lane,
I'd walk the path to heaven
and bring you back again.

Jag är mycket förtjust i mina alpackapojkar. Aldrig hade jag anat att jag skulle falla så för dem! Dessa stolta djur med sin stora integritet, sitt absoluta behov av flocken och sin uppenbara avsky mot att bli berörda. Att umgås med dem kräver fingertoppskänsla och stort tålamod. För att inte tala om tid. Är man stressad på något sätt så kan man glömma alla former av träning och närhet.

Nu har jag haft turen att få träna finkänsligt uppförande med mina nerviga islandsgossar. Där gällde det att fråga artigt om medverkan istället för att, så vanligt inom hästvärlden, befalla.

Stjärngossen Tamya 

Vilkestarke Qatay har genom sin entusiasm för klickerträningen kommit ljusår på väg i vår relation. Nu är han och jag ute på promenad varje dag! Han tycker att det är väldigt spännande och travar med vid min sida som en liten hund.

My, mitt hjärtas pojk, är också han mycket duktig vid träningen och låter sig masseras och klappas och verkar t o m uppskatta beröringen och kontakten. När jag än är i hagen så har jag hans kärleksfulla blick stadigt fästad på mig...

Alltid alltid!

De tre vackra alpackaprinsarna lär mig varje dag hur viktigt det är att stanna upp i nuet, att andas lugnt, att bara VARA...  helt avspänd men ändå fokuserad. Mindfulness i praktiken. Kan det bli bättre?

Så här långt hade jag tänkt mig att komma framåt sommaren:

Tack Ulrika för bilden!!!  (Om Du vill läsa mer om vår klickerträning, gå in på länken "Svenska alpackaföreningen" till vänster på länklistan, klicka på "Min alpackahistoria" så hittar Du en text och foton...)

Man ser hur kul de har, båda två!

- är Gandalf. Att han är supercool och rör sig som en gud gör inte saken sämre. Emily körde dödsföraktande upp släden 3-4 meter från alpackaprinsarna. Han tittade, men rörde inte en fena!

Emily!

Dragare är duktige och supervackre godkände fjordhingsten Gandalf 268...

Idag har jag ridit!  Tack Reykur som ville bära mig, och tack Vivi som lät mig..

Det var en hel EVIGHET sedan, om man bortser från den där gången hos Ytte i oktober..

Islänningen Reykur är världens raraste, men verkligen inte mesig. Där fanns energi i steget och hade jag bara bett om det så hade det kunnat gå undan..  Nu skrittade vi mest, och det är otroligt så "hemma" det känns att sitta i sadeln, inte det minsta konstigt alls!

Reykur är stadig och välbalanserad, han är känslig och reagerar på minsta skänkeltryck och vikthjälp. Han är helt underbar. *drömmer mig tillbaka till fornstora dar...*