Idag har jag ridit!  Tack Reykur som ville bära mig, och tack Vivi som lät mig..

Det var en hel EVIGHET sedan, om man bortser från den där gången hos Ytte i oktober..

Islänningen Reykur är världens raraste, men verkligen inte mesig. Där fanns energi i steget och hade jag bara bett om det så hade det kunnat gå undan..  Nu skrittade vi mest, och det är otroligt så "hemma" det känns att sitta i sadeln, inte det minsta konstigt alls!

Reykur är stadig och välbalanserad, han är känslig och reagerar på minsta skänkeltryck och vikthjälp. Han är helt underbar. *drömmer mig tillbaka till fornstora dar...*

Denna vecka ger jag ingen bloggblomma utan en hel bukett, till er alla, som läser och som skriver bloggarna som jag länkar till och som kommenterar!

Håll till godo !