I flera nätter har mina stackars ponnyprinsessor fått SOVA UTE PÅ MARKEN. Stallet är nyrengjort och behövde torka ut.

De gillar ju att sova i sin halmbädd, så de har varit rätt upprörda över tilltaget att stänga bort dem. Trots att jag har förklarat att de flesta hästar campar utomhus sommartid, så vill de inte veta av den förklaringen. "SLÄPP IN OSS I STALLET!"  har det gnäggats vid 21-snåret var kväll, det är deras ungefärlig läggtid.

Så nu är det nyfullt med härlig halm, doftar friskt och - det är bara att KISSA IN DET, era busflickor!!!!

Det vad som sjutton vad det vimlar av fjärilar för tillfället! Här är en...

Matte ska inte tro att hon är den enda som lider här!  Mitt ben gör ont om jag rör mig för fort. Eller alls. Så jag hade bestämt mig för att inte röra mig överhuvudtaget. Totalvägrade. Matte var obönhörlig och puffade på mig bakifrån. "Du MÅSTE gå" tjatade hon.

Så idag gick jag väl litet grand då. Men inte för mycket. Det är faktiskt rätt skönt att bli buren..  - och ömkad!

Idag skulle jag lämna blodprov, rutinkoll bara. Mina ådror har efter åtskilliga operationer och därav följande stickningar av obehagligt slag, beslutat sig för att hålla på sig. De lämnar inget blod ifrån sig lättvindligt!

Mestadels brukar de rulla iväg eller helt enkelt försvinna nånstans inåt kroppen.

Idag fick vampyrsköterskan visserligen fatt på en åder, men den blånekade, ville inte lämna ifrån sig en droppe. Då fick hon den dåliga idén att sticka i handens ovansida. En oerhörd smärta fick mig att stöna, kallsvetten bröt ut över hela kroppen och jag trodde att jag skulle svimma. Tro nu inte att jag är en vekling som inte alls tål smärta, så är det inte alls. Jag står ut med ganska mycket av den varan.

Eftersom jag redan befann mig i liggande ställning (jag varnar alltid före) så var det bara att vippa ner mig och slå upp fönstren på vid gavel. Det tog nog ett tag innan jag kunde kravla mig upp ur stolen. Blodtömningsförsöken avbröts för denna gång. Ja, de får nog inte tillbaka mig dit om de inte tvångshämtar mig!

Efter ett glas saft och några medkännande klappar på axeln tog jag mig ut ur lokalen på darriga ben. Jag snodde med mig en väntrumstidning med bra recept, som jag lusläst under den länga väntetiden. Det tyckte jag att jag var värd!

Det här fina porträttet av Lille Hund fick jag när jag inte fyllde år för ett tag sedan, av Storasyster och Lillebror.

Sammie beundrar sig.