Idag passade jag på att testa tömmar på fröken Nyponros, när jag nu fick besök av den utmärkta medhjälparen Ulrika (tack snälla Du!)...

Efter den otäcka vargtandsborttagningen i lördags väntar jag allt en tid till innan det är aktuellt med bett i munnen. När vi bara testade med EN töm (läs: långt grimskaft) så pinnade Nyponros på i 110 som vanligt. Men - när tömmarna fästes på båda sidor, i grimman, så verkade det som om hon förstod att nu var det ARBETE. Hon saktade ner till en hastighet där matte hann med, fast inte längre vid huvudet utan allt längre bak.

Även Ulrika gapade av förvåning och undrade om Nyponros verkligen inte tränat detta förut?  Duktig flicka!!!

Alla hästarna vill gärna komma ut på promenad. Men jag kan ju bara ta en i taget!  Här är det Nyponros som går längs skogsvägen med mig. Visst är hon stilig i selen?

Jag passerade just gränsen för 1000 använda bilder här på bloggen! Är det inte otroligt?

Att gå över stora presenningar eller liknande skrämselhinder, som för vissa hästar nästan är en nära-döden-upplevelse, är ingenting alls för en liten Rosenknopp. Hon vill bara kolla in vad det är för material!

-var inte alls svår! Har fått låna en liten smidig sele av en kompis, gjord till en shettis men passar finemang. Välanvänd och mjuk är den också.

Selen var inte det minsta konstig, tyckte Nyponros.

För dem som till äventyrs inte vet vem denna vackra ponnyfröken är, har en namnskylt tillkommit på grimman.

(Lessen Marie, stuterinamnet fick inte plats, grimman/ponnyn är för liten!)