Vi hade hyrt en sommarstuga och flyttat ut till Mälaröarna, och där blev vi kvar i fem år. Som nyblivna månskensbönder ville vi förstås ha djur. När vi så blev erbjudna att ta hand om ett par afrikanska dvärggetter så sa vi inte nej. Istället gjorde vi snabbt i ordning en av de små bodarna på gården där vi bodde. Gamle vite bocken Kosken flyttade dit med sin fru Greta.

Våren därpå nedkom Greta med en liten vacker bockkilling som vi döpte till Oskar. Oskar var en mycket tam och läraktig liten bock. Han kunde hoppa hinder (killingar älskar att gå upp på kullar och höjder och hoppa ner) och snart blev han inkörd och kunde dra en liten skrinda med en halmbal i.

   Dvärgkilling hittad på nätet

Föräldraparet Get skänkte vi bort och skaffade en liten getfru till Oskar, lilla brunskäckige Maja. Tillsammans fick de en hel hoper små killingar med åren. Jag minns de små bruna pralinbarnen. En dag stod Maja tjudrad på bete och skrek efter sina små. De fanns ingenstans. Vi satte koppel på Maja och började leta. Geten skrek och vi ropade. Inte ett spår av en killing. Efter några timmar hittade vi dem, de låg och sov i godan ro mellan de dubbla ytterdörrarna, döva för våra lockrop....  En av de killingarna såldes till en ridskola i Farsta, jag glömmer aldrig när han blev hämtad i en Merca och åkte iväg som en liten furste där i det bekväma baksätet....

Getter är mycket läraktiga och mycket svåra att stänga in. När jag red min nordsvenska Eurita ut i skogarna runt gården på Svartsjölandet så brukade jag ha Oskar springande lös efter. Det måste ha varit en syn för gudar, först kommer jag på en bred nordsvensk, utan sadel eller träns, med endast en rem runt hennes hals, och efter oss kommer en bräkande bock galopperande!

Att stänga in dem i hagen var lögn. De tog sig ut överallt. Det enda sättet var att tjudra dem, i ett jordspett eller i löplina. En vår hade Maja två vita killingar, Frida och Fridolin. Inte så långt från gården gick en löpslinga där folk motionerade. Där sprang bland annat en kärring med en stor riesenschnauzer. En dag gav den sig på killingarna och bet ihjäl Fridolin. Tror ni att kärringen hade vett att komma in och berätta det? Men vi såg henne...  senare den dagen kom hennes man och bad om ursäkt. I alla fall något.

Frida hade vi kvar och hon brukade åka på skrindan som pappa Oskar drog.  När vi så flyttade från gården, kunde vi inte ha kvar våra getter. Vi skänkte dem då till en 4H-gård på Järvafältet för att de skulle ha ett fortsatt bra liv. Oskar klarade inte att byta miljö. När jag hälsade på dem efter några månader och skulle gå in i boxen blev jag varnad. "Akta Dig, bocken är folkilsken!" Min Oskar? Det kunde jag väl inte tro. Men redan på håll såg jag att hans blick var helt annorlunda. Vild och galen. När jag gick in och lockade på honom gick det inte många sekunder innan han kom som en furie,  SMACK, där låg jag i halmen. Oskar hade mycket vackra och stora horn. Vassa var de också. Det kändes så sorgligt att han blivit knasig, jag tror att de tog bort honom rätt snart.

"A bittersweet story", skulle man sagt i England..

I mitten av 70-talet kom min dåvarande man hem med en låda under armen. En jobbarkompis till honom hade fått en hoper kattungar, kattmamman hade fått dem med sin son, oplanerat (?). Tydligen trodde de inte att sonen skulle vara intresserad "på det sättet" av sin mamma! Inavel alltså. Eller linjeavel, om man vill uttrycka det finare.

Peter, eller Peppi som han sedan kallades, var en ljuvlig randig kisse. Hans ungdom tillbringades i lägenhet, utegång skedde i koppel. När vi flyttade ut på landet till en hästgård där vi hyrde ett litet hus, fick han vistas ute. Så underbart han tyckte att det var!

                                Peppi poserar för mattes kamera

Peppi var en trevlig katt, utom när han blev provocerad. Min far skrämde honom när han var en liten liten kattunge (vi fick honom när han var 4 veckor bara, skandal!) så honom hatade han livet ut. Det räckte med att Peppi hörde pappas bil, så började han morra lågt...

Han vaktade vårt hus, en gång skulle en elektriker göra nån installation dagtid när vi jobbade. Vi berättade var nyckeln låg osv, men senare samma dag ringde en förtvivlad elektriker och berättade att han inte fick komma in i huset "för det sitter en morrande katt och vaktar ytterdörren..."   

Peppi blev bara 8 år. En kväll när vi var borta hos bekanta, kände jag plötsligt på mig att något hänt honom. När vi kom hem ropade jag och ingen katt kom. Då gick jag direkt ut till vägen och letade. Där fick jag syn på Peppi som låg död vid vägkanten, såg ut som han sov bara.

Det var naturligtvis sorgligt att han inte blev äldre, men han fick i alla fall ett liv som en katt ska ha, med mycket utevistelse och mycket kärlek...

Det var visst bara Kicki som brydde sig om mina små stenåldersmöss..? Men ni har sagt att ni vill höra om mina tidigare djur, så nu får ni stå ert kast!

Här kommer litet om mina undulater:

När jag var kring 11-12 så åtrådde jag hett att få en vattensköldpadda! Min bästa kompis Ewa hade fått en, Sofie, och den var så gullig. Men där bromsade mina föräldrar bestämt. Ingen vattensköldpadda! Däremot så fick jag två undulater...

De här undulaterna, vars namn jag glömt (!) ägnade sig mest åt att flyga runt och skita ner, bita sönder tapeterna och föra allmänt oväsen. Jag undrar om inte mina föräldrar ångrade både en och två gånger att de inte satsat på en sköldpadda?

I vuxen ålder skaffade jag återigen undulater. Från en djuraffär, så de var inte speciellt tama = skräckslagna när en människohand kom in i buren! De fick en kull ungar, och därefter dog den vackre gröne hanen, honan, Vita Frun, gav jag bort. Men den ena, turkosa, ungen behöll jag och döpte till Kid (Curry) och den andre som var vackert ljuslila fick mamma. Han hette egentligen Hannibal (Hayes) men mamma döpte snabbt om honom till Dodo. Dodo utvecklades sedermera till hona, när ungarna är små är det svårt att skilja på könen.

Kid blev en helt underbar undulatkille! Han var van vid handkontakt redan från det att han var ägg, och blev hur tam som helst. Så även Dodo. De var båda ute och flög fritt i sina respektiva hem och kom när man ropade på dem.

Kid ville ALLTID vara med när vi hade gäster, men då brukade han få stanna i buren för att inte skrämma någon. Men han var förtvivlad och hittade snart på ett sätt att få komma ut. Han lät sig falla ner från pinnen och lade ena vingen över huvudet och kravlade runt, hjälplöst pipande, på burbottnen. Första gången han gjorde så skyndade vi dit och öppnade, vad var det med den stackars fågeln? Ouuuiiiiiii, med ett glatt tjut kastade han sig ut flög nöjt omkring. Efter det hade vi svårt att stänga in honom, han ville ju så gärna vara fri! Och att smaka på det vi åt var en av hans favoritsysselsättningar.

Jag kommer särskilt ihåg en gång när vi firade någons födelsedag. På bordet stod en smaskig gräddtårta. Men innan vi hann börja ta för oss, såg vi en turkos missil komma genom luften, med ett TJOFF landade han rakt i gräddtårtan. Det var en MYCKET blöt fågel som fick sprayas med ljummet vatten och torkas med fönen den kvällen. Jag kommer inte ihåg om nån ville äta av tårtan... (förträngning är människans välsignelse)

Tyvärr blev Kid litet av en alkis, eftersom han ville smaka av allt vi åt eller drack så utvecklade han en smak för öl och vin. En kväll när jag kom hem efter jobbet, så uppträdde min man väldigt mystiskt. När jag som vanligt gick för att hälsa på Kid så låg han helt utslagen på burbotten. Skamset erkände min man att han tagit sig ett glas whisky och inte varit uppmärksam på att fågeln kom och tog sig några slurkar, och så gick det som det gick..  Nu har fåglar mycket snabb ämnenomsättning, så han blev snabbt sig själv igen. Men framöver så fick Kid inte vara ute om det fanns alkohol i glasen, och han var alltid mycket arg när han måste sitta instängd i buren.

När jag låg sjuk så passade Kid upp mig, han kunde sitta bredvid mig på kudden och plocka bort svettiga hårstrån från min panna. Han var en riktigt underbar liten vän. 

Dodo flög ut genom dörren en gång när mamma städade och skulle skaka mattor. Hon hittades aldrig, fast vad grannarna trodde den eftermiddagen när pappa sprang omkring i parken med en pipleksak och skrek "Dodo!!!", det undrar jag allt.

Kid levde tills han var tio år, då han somnade in i min hand. Det är en kille som jag kommer att sakna så länge jag lever!!! Efter honom har jag inte haft någon mer fågel.

De allra första djur jag fick i min ägo och vård var ett par vit-svarta japanska dansmöss. De hette Pontus och Jenny, min storasyster hade ett eget par vid namn Rasmus och Lotta. Vi hade dem i varsitt litet akvarium med kutterspån, små hus, träningshjul och andra leksaker. Men så fort vi var hemma, var de ute med oss, kilade runt på sängen eller undersökte mattorna på golvet...

De förökade sig med vindens hastighet, nån gång varannan månad hade de boat i nåt av husen och där låg en hög små rosa musbebisar. Vi fick inte behålla några, det räckte med varsitt par, sade föräldrarna strängt. Så musbarnen förpassades så fort de var stora nog till djuraffärens mushörna. Ersättningen räckte väl knappt till ett gnagarpelletspaket, om jag minns rätt.

En av de värsta händelserna jag kan komma ihåg var när systers möss hade en enda unge, jättesöt med en svart "piratlapp" för ena ögat. Honom tränade vi extra mycket, lärde honom att räcka vacker tass bl a. Men en morgon låg han där i buren huvudlös. Förmodligen tyckte pappa Rasmus inte om konkurrensen.

En annan gång tränade jag min Jenny att sitta kvar på mitt huvud medan jag gick runt i huset. Vad nu det skulle vara bra för? När jag gick ner i köket för att visa mamma "TITTA vad Jenny kan!" så gled musen av mitt hårsvall och rakt ner i stekpannan, där mamma just stekte falukorv. Jag fick upp henne på sekunden, så hon hann aldrig bränna sig, men det var slut med liknande övningar. I alla fall i köket.  Så småningom dog alla mössen av ålderdom, de blev inte så värst många år, men de är nog en bidragande orsak till att jag inte är det minsta rädd för möss eller andra gnagare...

Kanske är ni inte så intresserade av att VARJE DAG få läsa om hur otroligt begåvade och träningsvilliga mina alpackaprinsar är?

Så jag kniper ett tag

Tänkte istället berätta om vilka sorters djur jag haft hittills i mitt liv...

Det började med japanska dansmöss  (avlade, hmm, det blev rätt många!)

Sedan följde undulater (avlade där också)

Kissekatter (vanliga bondkatter, ingen avel där)

Akvariefiskar, (odlade framförallt scalarer och slöjguppys)

Afrikanska dvärggetter (där blev det en hel hoper killingar genom åren)

Hästar (nordsvenskar (avel), trakhener, islandshästar, welsh mountainponnier)

Kaniner (avel av prima utställningskaniner av raserna Stora Silver, Bourgogne och Dvärghermelin, siamesfärg)

Bin (snälla gula bin, de klarade av sin förökning alldeles själva...)

Pudel

Alpackor

Man har ju lärt sig en hel del om olika djurslag med åren...  En vacker eller regnig dag ska jag berätta mer om de olika djuren. Om ni vill.

I går kväll fladdrade det till inne i sovrummet, en liten varelse hade tagit sig in genom den heltäckande tunna myggardinen. "En fågel?" tänkte jag.  Men det var en pytteliten fladdermus!  Jag tog försiktigt upp den lille, kände hans hjärtslag i mina fingertoppar, öppnade balkongdörren och ut flög han i natten.

Så i morse låg det en slända flytande i hundvattenskålen på gräsmattan. Den såg tämligen dränkt och livlös ut. Jag fiskade upp den, och den viftade litet matt på sina små framben. Jag placerade den på ett ormbunksblad där den kunde torka sina vingar och ta igen sig.

Att rädda små djur är min lott. När jag klipper gräsmattorna, en av mina favoritsysselsättningar, man tänker så bra då, har jag fullt sjå med att hålla utkik efter humlor och bin som sitter i blommorna. Ser jag nån så måste jag stanna och låta den lilla varelsen flyga iväg. Det kan som ni förstår ta ganska lång tid att klippa en gräsmatta i full blom! 

Nu när det regnat blomstrar snigelkärleken på vår uppfart....

Så här i yra vårtider händer det emellanåt att någon liten fågel flyger in i våra stora vardagsrumsfönster. När man bor mitt skogen så speglar sig ju allt i fönstren och fågeln tror att det är OK att flyga dit, trots att vi hängt alla möjliga saker i fönstret just för att de ska se att det är ett FÖNSTER.

Så efter "DUNS" ligger oftast en liten omtumlad och rätt chockad fågel på altanen. Eftersom fåglar har hög kroppstemperatur och snabb ämnenomsättning så fryser de ihjäl på nolltid, även om det inte är minusgrader ute. Jag tar alltså upp den lilla darrande befjädrade varelsen och lägger in den i mitt fågelsjukhus, ställer in den mörkt och varmt i avskildhet någon timme, och sen är det i 99% av fallen bara att ta ut den, sätta den i handen och be den att flyga....

Med ett "tjillevipp-kvirr" brukar den då flyga iväg upp i nåt träd och det känns lika bra varje gång att ha räddat ett litet liv. Allra bäst skulle det förstås vara om de inte alls flög in i fönstret, men det verkar helt omöjligt att förhindra...

PS - patientavgiften är i alla fall nolltaxa!