Sveipur var en underbar ridhäst, men ack så känslig och nervig! Han reagerar på vad som än kommer åt honom, skänkeln, ett rep, spöet eller en kvist på en buske som man rider litet nära...

                  Jag på vackre Sveipur i nådens år 2004...

Han blev bättre om han fick gå ordentligt varje dag, men min vacklande hälsa gjorde att jag inte klarade det. Jag skaffade en medryttare, men det kändes inte rätt, trots att jag fick tag på en jättetrevlig tjej. Och eftersom jag hade Världens Bästa Hästspekulant på G, så beslutade jag mig för att låta henne köpa honom. Det var en lång tankeprocess, ska Du veta, att verkligen bestämma sig för att skiljas från denne kille..... Du kan se honom på Nissebus´blogg här till höger.  Det var ett klokt beslut, han har fått precis det liv han passade för, mycket ridning, långturer, härliga islandshästkompisar... och en underbar ägarinna...

Så skulle jag då skaffa en kompis till Vhiskur. Då ville jag ha en liten en som jag inte behövde ha dåligt samvete för att jag inte red, eftersom jag inte skulle KUNNA rida den. Jag antog att ett sto skulle vara lämpligare än en liten hingst, och hade ett gott öga till de vackra welsh mountainponnierna. Tittade på annonser, på utställningar och ja, överallt, och hittade till min förtjusning lilla vackra fuxiga Exzentrics Nyponros. Hon bodde helt när Sveipurs nya hem, så övergången blev minst sagt smidig.

                        Nyponros undrar var hon har hamnat...

Blev Vhiskur överlycklig över sin nya prinsessa i hagen? Nej, inte alls. Han AVSKYDDE henne och höll på att jaga henne ur hagen. Jag hade en plan B klar ifall detta skulle hända, och placerade Vhiskur över vintern i en lösdriftsflock.

Den lilla bläsen tillhör Nyponros, Vhiskur var till att börja med bra nyfiken men bestämde sig prompt för att här skulle ingen ponnyflicka bo....

I plan B ingick att jag skaffade ett welsh mountain sto TILL. Tvååriga Mälby Cinnamon hämtades snabbt.

Vad jag INTE skrev i utmaningen om det konstigaste med en själv, är att jag visst gör mig av med mina hästar på löpande band nu för tiden... för att jag älskar dem!

Låter ju inte klokt. Men har man bara 2 eller 3 hästar så gäller det att de trivs tillsammans. Har man flera går det ju alltid att flytta om eller greja så att de får vara med dem de gillar...

Det började med att jag efter några hästlösa år hittade mitt hjärtas käraste vän, islänningen Vhiskur. Till honom anskaffade jag sällskapsshettisen Spöket. Spöket var inte alls nöjd med att bara vara sällskap. Jag körde honom litet grand, men ägnade mest tid åt Vhiskur, förstås.

När Spöket så var iväg en sommar på inridning i en barnridskola, så visade han tydligt att det här var vad han gillade! Många ponnykompisar och barn som red. Så han fick bli där och jag skaffade istället islänningen Sveipur som Vhiskurs sällskap. Inte så dumt eftersom de var halvbröder och ganska så lika. Och Sveipur var (är) en fantastisk ridhäst med en gudomlig tölt...

         Vhiskur och Sveipur tillsammans, året var visst 2004?

Meya : "Matte, pliiiiiiiiis mäjk it ståppppp!"

Det är mycket VITT i bloggen nu! För att stå ut publicerar jag en bild från i somras, Meya på betet. Håll till godo, gott folk!