Efter vansinnesdåden i Norge kan man grubbla litet över en av människans lägsta känslor = hämnden. Att förstå och förlåta känns inte riktigt på sin plats här.

Men hjälper det att hämnas? Uppväger det förlusten man gjort? Givetvis inte. Att sänka sig till en galnings nivå gör ju inte saken bättre. Öga för öga, tand för tand. Den där småfete flinande blonde norrmannen skulle behöva dö minst 70 gånger om då.

Dock - jag kan verkligen förstå de som vill doppa honom i tjära och fjädrar och låta honom dras ihjäl på mitten av fyra vilda hästar... Vad han gjort kan aldrig förlåtas. Inte heller förstås. Jag tänker mycket på hur anhöriga och vänner till offren mår idag. Och de som överlevde massakern. Orkar de leva vidare?