Det händer inte mycket här på bloggen. Borrelian tar musten ur mig. På gensyn, som Liv brukar skriva! Tills vidare får ni njuta av Theo som tar det lugnt i hettan. MYCKET hett är det........

Efter vansinnesdåden i Norge kan man grubbla litet över en av människans lägsta känslor = hämnden. Att förstå och förlåta känns inte riktigt på sin plats här.

Men hjälper det att hämnas? Uppväger det förlusten man gjort? Givetvis inte. Att sänka sig till en galnings nivå gör ju inte saken bättre. Öga för öga, tand för tand. Den där småfete flinande blonde norrmannen skulle behöva dö minst 70 gånger om då.

Dock - jag kan verkligen förstå de som vill doppa honom i tjära och fjädrar och låta honom dras ihjäl på mitten av fyra vilda hästar... Vad han gjort kan aldrig förlåtas. Inte heller förstås. Jag tänker mycket på hur anhöriga och vänner till offren mår idag. Och de som överlevde massakern. Orkar de leva vidare?

- har jag drabbats av galopperande Borrelia! Från fästingbettet i fredags utvecklades en maffig röd svullen platta på maggen... i morse mätte den ca 15 cm i diameter,(näää, ni får inte se nån bild!)  kliade infernaliskt och hela kroppen kändes som vid influensa.. dags att uppsöka doktorn!

Läkaren baxnade vid åsynen av min klumpiga streaptease, fast ännu mer när han fick syn på FÄLTET, ramlade nästan av stolen och skrev prompt ut en hästkur antibiotika...

Känns litet lealöst idag.

Jag bröt min ena lilltå idag. Men vad är det i det stora hela? Bara en lilltå.

- har återigen visat sitt fula ansikte. Man står mållös inför meningslösheten med våldsdåden i Norge, likaså ute i världen, där det dödas ofantligt många människor varje dag. Hur kan vi vara rädda för rovdjur? Människan är ju det värsta!

Theo och alpackorna är nyfikna på varandra. Theo vill leka med dem, men det får han inte!

För att kunna sköta alpackorna rätt ska man ha en mindre fålla. Så här ser min ut.

När man duschat är det så sköööönt att rulla sig i jord...