Direktlänk till inlägg 28 november 2011

Saknar dig så

Av Alpackaprinsarnas blogg - 28 november 2011 20:31

Ibland bläddrar jag slumpvis igenom min tämligen digra samling foton och hittar förstås åtskilliga på mina älskade djur som inte finns mer. När det kommer någon speciell bild snörps mitt hjärta ihop och jag kan inte hålla tårarna tillbaka.....

Som här, där min islandsgosse Vhiskur leker med mig utan bett, snören och remmar... "al fresco". I fri lek sätts verkligen samspelet på prov.

Han förstod precis vad jag ville att han skulle göra. Små gester bara, och små ord.

Och han gjorde det, med glädje, och ibland med litet businslag.

Tänk om jag hade klickertränat honom, hur långt hade vi kommit då?

Han har nu fattats mig i ett år och fem månader-

Allmänt · Vhiskur

Dela

Kicki

28 november 2011 22:00

*stor kram*

.... hemska tanken... för varje dag kryper det där närmare...jag vill inte =(

http://kaa.bloggplatsen.se

Alpackaprinsarnas blogg

29 november 2011 06:07

Tack!
Oundvikligt, men som det ser ut nu är din svåra stund långt långt borta!

Ann

28 november 2011 22:05

Jag vet hur det är...
Det är nu ca 4 år sedan jag tog bort min älskade cocker Zacke... och jag saknar honom fortfarande så det gör ont...

http://annrosdahl.bloggplatsen.se

rackemarie

29 november 2011 14:10

Förstår din saknad. Fina killen<3

http://rackemarie.bloggagratis.se

Helen

29 november 2011 16:28

Det är den svåra sidan med att ha djur - när man måste skiljas, saknaden blir så enorm och tystnaden lämnar ett stort tomrum.
Nu i dagarna är det två år sedan vi var tvugna att avliva vår labrador Molly, en vän som fanns där i vått och torrt under 11år och trots att det har gått såpass lång tid så kan jag fortfarande känna hur hjärtat snörps åt när jag blir påmind om henne... *kram*

http://franminvraavvarlden.blogspot.com

Alpackaprinsarnas blogg

30 november 2011 11:09

Ja, det värsta med djur är ju att vi för det mesta lever längre än dem.. men å andra sidan, att leva UTAN djur är ju ingen lösning, inte alls. så man får lida sig igenom saknaden och allt det svåra och fokusera på att man haft en sån underbar tid tillsammans och vara tacksam för det!

Mita

29 november 2011 17:49

Ja visst gör det ont när de "små" liven måste lämna oss för tidigt!

http://rocotopeppers.bloggplatsen.se

Alpackaprinsarnas blogg

30 november 2011 11:07

Allra värst tycker jag det är att behöva "leka gud" och bestämma hur och när... vore bättre om de kunde ramla ned döda av sig själva, snabbt snabbt, när det är dags...

Kim

29 november 2011 22:51

Förstår dina känslor :(
Men tänk också på vilken tur ni hade båda två som fick dela så mycket tillsammans!
KRAMMM

http://varmt.bloggplatsen.se

Alpackaprinsarnas blogg

30 november 2011 11:06

Tack! Men vi hade behövt minst tio år till ju!

Gilga

30 november 2011 12:37

Ja, som den kloka lama jag är så kan jag bara säga...de som säger att lycka inte kan köpas glömde oss djur! För visst är det väl så, att vi gör er lyckliga även om vi kostat och kostar?

Men matte säger jämt...sorgen är det pris man får betala för att ha älskat! Hon är så klok, min matte!

The one and only!
/Gilga

http://www.alpacka.nu

Alpackaprinsarnas blogg

30 november 2011 16:00

Gilga, förutom att vara vacker så är du klok som en bok! Och det är så sant som dikten säger "den som glömt, ej älskat har...."
En stor lamakram på dig!

Johanna

30 november 2011 19:56

Dom är många, dom underbara som lämnat oss....som ändå finns med oss i tanken...

"Memories are timeless treasures of the heart"

http://walkyria.blogg.se

Viveca

1 december 2011 10:40

Saknar många små liv och som du säger är det svårt att behöva ta beslutet. Har bara varit med om en gång att en av våra katter somnat in på egen hand utan pina. Hon var tre år äldre än jag och blev 21. Hon låg på sin favoritplats, men rörde sig inte mer den dagen. Ett av våra marsvin dog också utan att jag avlivade honom. Allt verkade lugnt, men han fick panik på slutet och då fanns ingen tid att åka till veterinären det gjorde riktigt ont i hjärtat att se honom kämpa emot. Han slutade tillsist att andas i min famn. Jag var tvungen att hålla honom för att han inte skulle skada sig i buren. Ibland tar man fel beslut. Många kramar! förstår att du saknar finaste Vhiskur.

http://perasperaadastra.bloggplatsen.se

Gitte

6 december 2011 11:46

Vackra Vhiskur. Du får komma och pussa på hans bror Sveipur närhelst du vill. Och gärna introducera honom för klickerträningens mirakel. Att gå på persenningar lärde du honom helt klart också, men bilmattor av plast vill han inte kännas vid. Det finns tydligen gränser :)

http://www.nissebus.bloggagratis.se

Alpackaprinsarnas blogg

6 december 2011 13:16

Tack gulliga du!
Nää, bilmattor tränade vi aldrig på.. men trägen vinner, det går säkert bra efter ett tag det också!
kram

NY BLOGGADRESS!!!!!!!!!!!!!!!!

Kommentarer (0)

Av Alpackaprinsarnas blogg - 6 januari 2012 09:10

Det började kännas väldigt inaktuellt att kalla sig "ponnyflickornas blogg", så nu har vi bytt adress till http://Alpackaprinsarnasblogg.bloggplatsen.se Nytt år och nya tag, välkomna till nya bloggadressen! ...

Dessa män med sina fantastiska maskiner!

Kommentarer (3)

Av Alpackaprinsarnas blogg - 4 januari 2012 17:41

I stormen Elin ramlade en björk ner över vår elledning. Turligt nog blev vi inte utan ström, men ledningen hängde nära marken och elstolpen lutade betänkligt, staget hade dragits upp ur marken. Jag felanmälde på em och nästa morgon sto...

God fortsättning!

Kommentarer (4)

Av Alpackaprinsarnas blogg - 2 januari 2012 15:48

När helgångesten släppt är det lättare att andas, inte minst med de ljusare tiderna i sikte... Theo önskar My Gott Nytt! ...

Tredje världskriget???

Kommentarer (7)

Av Alpackaprinsarnas blogg - 1 januari 2012 12:29

Det blev inget gott slut igår. Några galningar i närheten smällde av ett hundratals bomber före och efter midnatt... Det var en klar och kall natt och därför hördes alla ljud otroligt väl. Jag vakade stundtals nere hos alpackaprinsarna, men som tur v...

Så många tankar

Kommentarer (4)

Av Alpackaprinsarnas blogg - 31 december 2011 16:18

Så mycket snurrar runt i huvudet på mig, nuförtiden när allt egentligen har lugnat ner sig så till den grad. Kanske är det just då man får tiden att tänka? När det gamla året lider mot sitt slut kan man ju alltid hoppas på det nya, även om Mayafol...