Ibland bläddrar jag slumpvis igenom min tämligen digra samling foton och hittar förstås åtskilliga på mina älskade djur som inte finns mer.   När det kommer någon speciell bild snörps mitt hjärta ihop och jag kan inte hålla tårarna tillbaka..... 

Som här, där min islandsgosse Vhiskur leker med mig utan bett, snören och remmar... "al fresco". I fri lek sätts verkligen samspelet på prov.

Han förstod precis vad jag ville att han skulle göra. Små gester bara, och små ord.

Och han gjorde det, med glädje, och ibland med litet businslag.

Tänk om jag hade klickertränat honom, hur långt hade vi kommit då?

Han har nu fattats mig i ett år och fem månader-  

- istället för att tända ett ljus, vilket är bland det trevligaste som finns i denna mörka årstid, kan man ju stirra på en fin frukt i en skål. God är den också!