Reser man kors och tvärs över jorden för att hitta sig själv?

Eller kanske för att komma BORT från sig själv?

Alla människor är galna i att resa... så fort någon vinner litet pengar så blir svaret på den obligatoriska frågan (är inte alla mediafrågor i dag så förutsägbara?) "VAD ska Du göra med pengarna?"  -"Jag ska RESA..."

Vad händer om askmolnet, här eller där, naturkatastroferna duggar tätt nu, man inte längre KAN resa kors och tvärs över jorden? Kommer många att tappa sig själva då, eller den dom letar efter eller aldrig finner, eller inte vill vara med så de reser så förbannat ofta...?  Ja inte vet jag.

Men jag har hittat mina stora fötter fast förankrade i den roslagska mossan. Jag VILL INTE resa mer.  "Ska ni inte resa???" tjatar bonussonen... som om det vore nåt FEL på oss för att vi inte frekventerar Arabemiraten, Caymanöarna, Madagaskar eller nåt annat coolt resmål. (?)

Visst har jag rest i mina dar. Aldrig till Mallorca gubevars (VA - är det nåt FEL att resa dit kanske? frågar vän av ordning) men litet i England, Tyskland, Frankrike, Grekland, Spanien, Portugal...  jag har aldrig varit i USA för att jag aldrig längtat dit.  Jag får nog av USA i alla tramsiga serier därifrån. Blää!

Jag har jobbat utomlands, och aldrig upplever man väl landet lika äkta som då, har jobbat i London och i München, dessa världsmetropoler. Jag gillade den tiden, men det var DÅ.  "I was so much older then, I´m younger than that now..."

Att resa är att dö en smula. Nu barkar det väl hän åt Döden hur man än gör, men jag har beslutat mig för att mitt återstående liv vill jag nog inte så långt ut i världen. Nää, jag står bra här i Roslagsmyllan. Förbannat bra!

I morgon är det dags. Lilla Meya åker till Norge. Givetvis är det många motstridiga känslor som härjar i mig, lessenhet och sorg; nu skiljs jag från den sista ponnyflickan, men samtidigt glädje och förväntningar på det nya liv som jag hoppas att Meya ska få, med glada kompisar och en kärleksfull matte som kommer att fortsätta att ställa ut och kanske låta henne få egna små föl så småningom....

Veterinärbesiktningen idag gick hon igenom med flygande fanfarer, både titt i munnen, lyssnande på hjärta och lungor och en temp i rumpan bemötte Meya med upphöjt lugn. Därefter fick de komma ner i den del av grundhagen där det växer några enstaka grässtrån..

Glädjen är stor över den lilla ynnesten...

Och Vhiskur, ja han kan han också..

Lille Hund blev badad och klippt i förrgår och är nu piggare än någonsin! Att få ligga på trappen i vårsolen gör förstås sitt till, och att få träffa trevliga kompisar också...