Det finns några starka intressenter, men så länge inget är helt klart så är det inte klart. DET lär man sig med åren!

För mig är det viktigast att Meya kommer till rätt hem, så jag är kanske litet FÖR undersökande för köparnas smak?

Konstigt att ingen som är intresserad av utställning och uppfödning har snappat henne redan, en sån liten pärla! Men så tycker väl varenda uppfödare om de har ett lovande ungsto till salu?

När man har "kilat stadigt" med en kille i bortemot 12 år, då känner man varandra rätt väl. Jag känner vad han tänker och vice versa. No problemas!

Enda gången jag varit riktigt sur på honom under alla dessa år, var när han var stygg mot lilla Nyponros när hon kom till mig som fölunge. Då var han BILLIG! Men i övrigt har förhållandet varit kantat med rosor och fågelsång.

Nog för att gossen var bra ängslig och nervig i början. ALLT var farligt! Brevlådor, stenar, dörrar....  En tjugominutersrunda kunde ta uppemot en timme. Jag har aldrig slagit honom för att komma vidare. Jag ville alltid att han skulle lära sig att lita på att när jag säger att det inte är farligt så ÄR det inte farligt.. Och tålamodet har lönat sig. Idag är han en tämligen trygg individ. Nog för att nerverna sitter rätt nära under huden. Den instinktiva vaksamheten släpper han aldrig. På så sätt är han och jag rätt lika.

När vi nuförtiden går tillsammans och hämtar posten (en bit på 1,5 km tur o retur) så skrittar han så stadigt och snabbt vid sidan om mig med löst grimskaft. Jag får öka på mina steg och det går undan så att svetten pärlar. Jag vill ju inte dämpa hans framåtanda! Ett tyst "whooo" -så står han som ett tänt ljus. Lydig och känslig som få. Jag kan verkligen njuta av samspelet och då känner jag att jag nog inte längre är lämplig som unghästägare. Det är ju så HÄR det ska vara!

Sveipur var för mig en häftig förälskelse, men hans behov av rörelse och omväxling kunde jag inte tillfredsställa. Jag avgudar min nuvarande och mina fd små vackra welsh mountainston, men även det blev litet för energiskt och livligt för mig. Någon gång är det väl dags att inse sina begränsningar?  Men killen Vhiskur och jag, vi är förenade för evigt, "until death do us part...."

"Tack tack-tricket  - titta matte, jag kan det här, be mig nu en belöning!"

Dags att plocka fram påskpyntet. Inte är det mycket, men busfestligt.

GLAD PÅSK på er alla kära bloggläsare!!

Glada nyheter från Halland, Cinnamon har fått en liten fuxig dotter!!!  Stal bilden från Joannas blogg...  GRATTIS på er, och hoppas nu att turen vänder!