Jag har tjatat länge om det fasansfulla djurplågeri som pågår vad gäller hajar. För att få hajfenor till HAJFENSSOPPA - BOJKOTTA DEN! - och diverse hokuspokussaker som människor tror på, så fångar man hajar, skär av dem fenorna och KASTAR DEM TILLBAKA I HAVET FÖR ATT DÖ EN PLÅGSAM DÖD!   NU har detta uppmärksammats av Eu som ska, var det "förbjuda det" eller möjligen, sannolikt "utreda det..."

DET ÄR VÄL DAGS NU!   Hajarna sägs kunna leva som hjälplösa torson i omkring en vecka, allt för att människorna som fångar dem inte ens ids ge dem en snabb död. Är vi inte vedervärdiga, vi människor?

Och vad beträffar hajarnas farlighet, så dödar vi människor miljontals gånger fler varandra!    

Hörde på nyheterna att Japan beslutat att lägga ner sin "vetenskapliga" valjakt för denna säsong, de hänvisar till problemen med Greenpeace... 

Greenpeace´s många hängivna kämpar gör vad de kan för att med fredliga medel få stopp på Japans slakt av tusentals valar varje år. Ett gäng miljökämpar åker med bl a fartygen "Steve Irwin" efter valfångarfartygen och stör så mycket de kan.. Heder åt dem!  Vi människor utrotar ju de flesta djurarter så fort vi kan...

Nu när jag ändå är igång med gnället, så kan jag lika gärna lufta min frustration över så många naturprogram, där man visar hur djur fångas, mäts, vägs, märks och störs i största allmänhet, allt i vetenskapens (eller nyfikenhetens namn)

Entusiastiska programledare håller den stackars ormen/ödlan/apan - whatever - i ett fast grepp och babblar om den in i kameran, som det verkar mest för att synas själv i bild.

ÄR det verkligen nödvändigt att vi människor ständigt stör djur och natur i vår iver att veta mer? Kan vi inte nån gång låta allt vara precis som det är? Visst är det bra att man undersöker djurarters födovanor, utbredning mm i syfte att bevara arten eller förbättra levnadsbetingeslerna, men...  Ta t ex vithajarna, de krokas fast i ENORMA krokar i munnarna och dras upp i båten, där de kämpar emot vilt och får ännu värre sår där kroken sitter, allt för att man ska kunna märka dem och se på en gps var de kan tänkas simma...  JAG GILLAR DET INTE!

Råkade in på detta program på Travel & Living-kanalen. Är fortfarande chockad! I USA (var annars) är tydligen det här med skönhetstävlingar för barn rätt så utbrett. Vettlöst äregiriga mammor driver sina små döttrar (och ibland även söner, men mest döttrar verkar det) till att bli små uppspacklade divor och uppträda som mini-gatflickor på scenen, allt för att vinna ära och fula diadem.

Barnen har egna coacher och frisörer och stylister och kläderna verkar få kosta vad som helst. När barnen raglar upp på scenen för att uppträda står mammorna och mimar för fullt nedanför, för att ungen ska veta vad den ska göra för obscena gester. En del barn verkar sunt nog protestera och gråta och vill inte, men det hjälper ju inte, vill mamma så...  tvi vale vad läskigt! Och så småningom formas de till veritabla små monster som är oförskämda och bortskämda och driver omgivningen från vettet..  ja hut går hem, som bekant!

Mumma för snuskgubbar är det förstås! Höftvickande och pusstrutande små missar!

Allra värst var att de hade tre HUNDVALPAR SOM PRISER! VA??????????

Sanslöst!  Att inte djurskyddsorganisationera stoppar åtminstone det!!!!

För den som söker kontakt med mig via FB så kan jag härmed förklara att jag dissar fenomenet helt och fullt. Gick med i en svag stund för några år sedan, men ganska snart kom jag på att jag ogillade det.

Så vill Du ha kontakt med mig, maila, ring eller gå via bloggen här! Basta!

Upprörda nyheter om en stackars ettåring som fick båda benen svårt skållade när han skulle tvättas på dagiset. I nyheterna ondgör man sig över kranarna, kommunens bristande säkerhetsföreskrifter, skyddsronderna och energiverket som levererar för hett vatten...   är det INGEN som kommit på att man, normalt, när man badar en liten varelse, först naturligtvis känner av vattentemperaturen med sin egen hand? Va?? VA?????

Jag tycker att det känns pyton att använda den moderna elektroniska snabba teknologin när folk ändå så ofta inte bryr sig om att svara...

Hur ofta skickar jag inte ett mail till en bekant, en vän, ett företag, och får inget svar. NADA! Kanske får det mer uppmärksamhet om man använder den gamla "breduvemetoden", dvs skickar ett gammaldags BREV? Men var inte mail och internet just en sådan fantastisk utveckling som skulle göra kommunikationen lätt och ögonblicklig? Kanske just DÄRFÖR blir jag litet dyster när det bara blir tyst, tyst...fast man väntar på svar.

Och på tal om det, får inga nyheter och inga bilder från Nyponros (som är på inridning nere i Halland) och Meya borta i Norge. Tråkigt!