När Lille Hund så sorgligen fick somna in i september 2010 trodde vi att vi aldrig mer ville ha hund. Men en hel höst och vinter utan små tassar som klipprade mot trägolvet och en liten blöt nos som försynt undrade om vi inte skulle gå på promenad, ja det blev helt OUTHÄRDLIGT.

Så efter nyår började jag intensivt kolla på pudelkennlar och annonser. Hade drömmar om en silverpudel, Men det bidde ingen sån här:

utan en sån här - igen!

Vi ville ju absolut inte ha en röd / aprikos! Så smärtsamt lika...   Men varje individ är ju bara sig själv, och Theo liknar inte på något sätt Sammie, mer än då färgen...

- men han är en oerhört charmig och söt kille, busig och vild som få. Vi har nog fått honom för att han skall hålla oss igång!