Direktlänk till inlägg 11 november 2011

Gamla ärr...

Av Alpackaprinsarnas blogg - 11 november 2011 12:11

När vi var små lekte vi mycket vilda lekar med lådbilar. Man körde fort fort och ramlade ur ibland. Många små ärr där på armbågarna. De räknas inte. Ramlade nerför berg man försökte klättra upp och slog sig. Det räknas inte heller.

En gång, jag var väl cirka 12-13, red jag på min älsklingsponny Virvelvind, ett vackert russ som bodde på Vällingby Ridskola. Vi red ut och galopperade i en brant nerförsbacke. Ponnyn snubblade till och jag for av framåt, som en katapult. Han trampade mig på kinden med sina vinterbroddade skor, hann inte undan. Ett stort hål blev det. Blodet rann, några tänder satt lösa och vickade. Ridläraren skickade hem mig i taxi. Jag höll den stickade mössan för såret, för att inte söla ner i taxin. Bad honom stanna kvarteret innan. Om mamma, som redan var emot min ridning, fick se den här skadan, så skulle jag nog tvingas sluta rida.... och det fick inte ske!

Kom in och smet uppför trappan till mitt rum, tvättade av ansiktet i badrummet och stannade sen på rummet. Dumma unge. Trodde jag att jag skulle kunna hålla det hemligt?

När det var dags för middagen, orsakade mitt blodiga ansikte hemska skrik från resten av familjen. "Men vad har hänt?" "Det blööööder!" Jag var ju tvungen att berätta, och så blev det ilfärd till Karolinska Sjukhuset. Stelkrampsspruta, massor av stygn. Tänderna skulle nog växa fast igen. Det gjorde de, fast två av dem dog och gulnade, och fick senare i livet bytas till kronor.

Jag trodde att det var kört med ridningen, men med hjälp av pappas stöd fick jag ändå fortsätta. Och när jag skriver det här kommer jag att tänka på, att de flesta skador jag har fått i livet, beror på hästar! De är stora och starka och reagerar instinktivt som de flyktdjur de är. Ändå älskar jag dem!

Ett annat ärr fick jag i början på 80-talet. Vår busiga katt, som var en inavelsprodukt, min dåvarande man hade fått honom av en arbetskamrat, som blev förvånad över att hennes katta fick ungar. Hur gick det till, undrade hon? När han skulle hämta kattungen fick han syn på en jättestor hankatt i lägenheten. "Där har vi väl fadern?" "Nej, han är ju hennes SON ...." Ridå.

I alla fall. Vår något argsinta katt råkade i slagsmål med en annan (katt). Jag gick ut för att medla, kattslagsmål låter så fruktansvärt illa. Tog upp min Pepi i famnen för att bära in honom och kolla om han fått några sår. Då blir han förbannad på mig som kommer och avbryter hans slagsmål, slår upp ena tassen och river mig hårt rakt över läppen. Stor glipa blev det. Blodet rann, även då. Jag satte ett plåster över som hjälpligt höll ihop läppen och körde in till akuten. Återigen stelkrampsspruta och några stygn. I visst ljus kan man nog ana ärret där över läppen.

För sådär en trettio år sedan hade vi ett nordsvenskt ungsto. Jag red henne barbacka på en galoppbana som gick runt en hage. I hagen befann sig några fullblod. När jag galopperade fick hästarna i hagen spunk och började fara runt i full rulle. Min häst ville inte vara sämre utan satte iväg i riktiga Broncobockningar. Av for jag, kunde inte resa mig, hämtades med ambulans, och efter några dagars sjukhusvistelse konstaterade man ett par komprimerade ryggkotor. Det blev visserligen inget ärr, men en återkommande ryggvärk.

Några år senare var vi ute och körde samma sto, hon var en mycket stabil och säker körhäst. Men min man var en envis kusk och skulle absolut vända med fyrhjulsvagnen på en väg där det inte gick att vända... vagnen välte och drog omkull hästen. Jag reagerade med reptilhjärnan och vägrade att släppa tömmarna som jag fått grepp om. Där låg jag med vagnen tvärs över mig och hästens bakhovar alldeles vid mitt huvud. Hade hon börjat sparka för att komma upp så hade jag nog inte funnits i livet idag. Hon låg blick stilla tills min man hade spänt ifrån henne och med Hulkenkrafter lyckats välta upp den tunga vagnen och dra bort mig till vägkanten. DÅ - på kommando, reste sig hästen! Nytt sjukhusbesök, jag var helt blåslagen och kunde knappt röra mig den närmsta veckan men hade inte fått några större skador. Ett mirakel!

I slutet på nittiotalet ramlade jag handlöst när jag skulle springa med min islänning. De är ju som bekant ibland svåra att få upp i trav, han ville bara tölta. Han råkade kliva på min tå och jag stöp. Krossade ena armbågen och hela vänsterarmen gick åt pipan. Många operationer blev det, och flera långa ärr och ständig värk. Min kropp blir aldrig vad den en gång var!

Jag har i alla fall lärt mig några saker:

-ta aldrig upp en katt som är mitt i ett slagsmål

- håll aldrig krampaktigt kvar tyglar eller tömmar vid en olycka, ibland måste man släppa

- spring aldrig för nära din häst när du ska visa upp den

Allmänt

Dela

Izza

11 november 2011 13:07

Jisses, låter en aning smärtsamt det här.
Kan inte låta bli att bli rörd av vagnsolyckan med den så kloka hästen :)

Alpackaprinsarnas blogg

11 november 2011 16:23

Ja, jag var henne evigt tacksam!!!!
Men gissa om det gjort (gör) ont överallt!

Katarina

11 november 2011 19:15

Oj, vad det måste gjort ont med kinden och vid de andra tillfällena! Och ja, det var ju en väldigt klok häst, som låg och väntade till ni hann lösa situationen. Har själv haft tur och bara behövt göra 3-4 sjukhusbesök pga djur. Fast en gång hade jag nog en spricka i revbenet – men de gör ju inget åt sådant, så det läkte själv.

Alpackaprinsarnas blogg

13 november 2011 11:39

Fast revbenssprickor och frakturer gör redigt ont!!!!!!

Kicki

11 november 2011 19:34

ruggigt!
hmm... har vi konstaterat redan förut att vi båda ridit i vällingby?
kram

http://kaa.bloggplatsen.se

Alpackaprinsarnas blogg

13 november 2011 11:38

Nix, DET visste jag inte? förmodligen var det så mycket senare som du red där.. när jag började låg stallet uppe vid Hässelby slott, så småningom byggde man det fula gröna ridhuset och senare flyttades även stallarna dit... vore kul att veta vilka ponnier du kom ihåg! jag kan räkna upp Rock-Ragge, Rajah, Raje, Klippson, Tjalle, Dag och Mac, Cyrano, Knatte, Bellman, Rajmond...

Kim

12 november 2011 12:14

Aj aj aj!!!
Dessa djur som ger oss så mycket...av lite allt möjligt.
Trots alla skador så vill vi inte vara utan dem, hmmm vad säger det om oss ;))

Sen jag senast blev översprungen så undviker jag att stå mitt framför en häst...försöker stå snett framför istället.
Försöker undvika risker lite mer nu, förr så tänkte jag aldrig på riskerna.
Så lite klokare har jag nog blivit med åren :))

http://varmt.bloggplatsen.se

Alpackaprinsarnas blogg

13 november 2011 11:36

Ja, man blir bestämt något klokare med åren! De sista åren jag red använde jag t ex ALLTID hjälm och skyddsväst.. det är inte så kul med bräckta revben eller brutna armar.. o dyl

Ann

12 november 2011 20:00

Ja de flesta ärr och frakturer jag harfått är nog också ifrån djuren, mest avramlingar tror jag.
Vilken ärrhistoria du har! :)

http://annrosdahl.bloggplatsen.se

Brorsan

12 november 2011 22:28

Intressant, jag kommer ju inte själv ihåg allt detta även om jag hört talas om det. Jag tänker på Torgny Lindgrens "Minnen"! Vad är det man minns? Minnen behöver ju inte vara verkliga eller självupplevda. Inte sanna heller, fast jag betvivlar inte detta inlägg det minsta. Men som allmän tankeväckare.
I övrigt: tack för senast och fina bilder på William. Han fortsätter att charma sin omgivning, det är sååå roligt att se för en stolt gammal far.

Alpackaprinsarnas blogg

13 november 2011 11:35

"Stolt gammal far..." hi hi
Njaa, du var så UNG när det mesta hände, och hästolyckor, det var ju vardagsmat, eller hur?

Kicki

13 november 2011 20:44

ja klart det var flera år senare, dock i det fula gröna ridhuset hehe. jag har inte träffat någon av de ponnierna men jag känner till somliga till namnet iaf =)
hehe du är iaf inte så gammal att det var när de höll till i råcksta iaf =D

http://kaa.bloggplatsen.se

Alpackaprinsarnas blogg

16 november 2011 10:14

Näääää, tur va?

Helen

13 november 2011 23:36

Lika läskigt som det var att läsa om alla dina olyckor lika fint var det att läsa om hur klok hästen var när vagnen välte.
Hästar - ja djur överhuvudtaget - är fantastiska djur på alla sätt.
Det här var visserligen ett bildlöst blogginlägg men jag vill ändå berömma dina härliga bilder som fyller din blogg, du tar otroligt fina bilder och jag önskar att jag hade ditt "öga" för hur en bra bild ska tas

http://franminvraavvarlden.blogspot.com

Alpackaprinsarnas blogg

16 november 2011 10:14

Tack snälla Helen! Beröm är alltid roligt!

Viveca

16 november 2011 09:22

Det är inte konstigt att kroppen har ont. Fantastiskt med körhästen. Det kunde ju slutat riktigt illa, klok märr. Pratade med min hovslagare häromdagen. Vi diskuterade lite körning/inkörning samt rockarden som står här. Han berättade då om en kusk som skulle köra en bröllopskörning och innan under uppvärmningen hände något så han hade ramlat huvudstupa mellan vagnen och hästen. Han blev sparkad i huvudet och efter lång tid i koma avled han. Så rockarden skall med tips från hovis få ett "räcke" fram. Mina flesta ärr kommer också från djur, mestadels hästar. Min mamma är nog värre än jag då hon går emellan både hundar och katter, försöker mata arga svanar och dylikt;)

http://perasperaadastra.bloggplatsen.se

Alpackaprinsarnas blogg

16 november 2011 10:12

Moa var allt en klok häst hon!
Ja djur är inte ofarliga. Speciellt inte umgänget med dem, det behöver inte alls vara djurens fel att det går snett (för det mesta är det människan som är klantig, i alla fall i mitt fall) Mina fall, ha ha!

Karin A

16 november 2011 20:42

Moa var en på miljonen!
Min första riktiga hästrelaterade ärr härstammar från ett försök till parkörning med fjordingar och då gick jag ändå bredvid. Bettet lossnade från sidstycket pga av att piggen var för kort och gick igenom spännet "i hörnet". Där lärde jag mig den hårda vägen att kolla all utrustning noga... Befann mig plötsligt mellan hästarna och kom undan med blåmärken och skrapsår. men vill minnas att kusken råkade värre ut. Nu för tiden råkar jag mest ut för kor på jobbet. En kossa stångade ner mig och trampade på mig i våras vilket resulterade i ett blått ben från knä till ljumske. Tur att de inte har horn! Hon står nu först på köttfärslistan...

Alpackaprinsarnas blogg

17 november 2011 13:07

Aj aj aj.. nää du, kusken klarade sig med skrapsår, det var nog värst för Moses som fick det där ordentliga jacket i tungan.. men OJ vad det hade kunnat gå illa.....

NY BLOGGADRESS!!!!!!!!!!!!!!!!

Kommentarer (0)

Av Alpackaprinsarnas blogg - 6 januari 2012 09:10

Det började kännas väldigt inaktuellt att kalla sig "ponnyflickornas blogg", så nu har vi bytt adress till http://Alpackaprinsarnasblogg.bloggplatsen.se Nytt år och nya tag, välkomna till nya bloggadressen! ...

Dessa män med sina fantastiska maskiner!

Kommentarer (3)

Av Alpackaprinsarnas blogg - 4 januari 2012 17:41

I stormen Elin ramlade en björk ner över vår elledning. Turligt nog blev vi inte utan ström, men ledningen hängde nära marken och elstolpen lutade betänkligt, staget hade dragits upp ur marken. Jag felanmälde på em och nästa morgon sto...

God fortsättning!

Kommentarer (4)

Av Alpackaprinsarnas blogg - 2 januari 2012 15:48

När helgångesten släppt är det lättare att andas, inte minst med de ljusare tiderna i sikte... Theo önskar My Gott Nytt! ...

Tredje världskriget???

Kommentarer (7)

Av Alpackaprinsarnas blogg - 1 januari 2012 12:29

Det blev inget gott slut igår. Några galningar i närheten smällde av ett hundratals bomber före och efter midnatt... Det var en klar och kall natt och därför hördes alla ljud otroligt väl. Jag vakade stundtals nere hos alpackaprinsarna, men som tur v...

Så många tankar

Kommentarer (4)

Av Alpackaprinsarnas blogg - 31 december 2011 16:18

Så mycket snurrar runt i huvudet på mig, nuförtiden när allt egentligen har lugnat ner sig så till den grad. Kanske är det just då man får tiden att tänka? När det gamla året lider mot sitt slut kan man ju alltid hoppas på det nya, även om Mayafol...