Jag fascineras av alla dessa Nanny-program och av barnpsykologen Louise Hallin på tv 4 tisdagsmornar, som alla på ett suveränt sätt delger misslyckade och/eller osäkra föräldrar dessa självklara svar: "Sätt gränser för dina barn..."
En stilla undran, borde inte de människor som på ett bra sätt hanterar sina 600 kilos fyrbenta vänner också vara suveränt bra på att hantera sina barn? Såväl barn som djur vill ha ett tryggt, kärleksfullt men bestämt ledarskap!
Visst finns det mesiga hästägare, och människor som är rädda eller sadistiska i sin hästhantering. Det är inte dessa jag menar, utan just de människor som på ett självklart sätt får sina "jättebebisar" att lyda utan protest, trots att de mycket väl kunde dra iväg hur lätt som helst på den mycket lättare människan....
Vad tror Du?
Johanna
16 september 2008 12:01
Jag tror att den stora skillnaden är just att en häst är en häst och ett barn är en människa. Hur gärna man än vill ha samma kommunikation med hästen som med människan så är inte detta möjligt. Barnet/människan kan tänka, uttrycka sig och reagera på ett helt annat sätt än vad hästen gör som bara följer sina instikter som den har följt i urminnes tider. En häst följer en ledare men det är inte ett helt självklart ledarskap utan ett ledarskap som du som människa måste "förtjäna". Jag är mycket facinerad av dom människor som verkligen klarar av det till 100%. Har börjat läsa lite om NH och det är verkligen ett sätt att tänka häst som jag inte gjort förrut. Spännande!
Ett barn vill också ha en ledare men ifrågasätter det på ett annat sätt... Ett "bra" barn i mina ögon är ett barn som kan visa respekt för andra, kärlek till andra och ändå våga tro, lita på och älska sig själv. Det är vår utmaning att stötta, leda och vara goda förebilder. Inte alltid så lätt...
M
16 september 2008 15:06
Min svärmor är mellanstadielärare, själv är jag 26 år, utan barn MEN har 2 hästar. Tillfällena är MÅNGA då vi kommer fram till att hon arbetar på samma sätt med sina elever, som jag arbetar med mina hästar! :) Så visst ligger det någonting i dina funderingar! :)
http://cruxansata.bloggagratis.se
Gitte
16 september 2008 21:21
Hm. jag är lätt skeptisk. Är betydligt bättre på att sätta gränser för mina hästar än för mina barn.
Lisen
17 september 2008 22:31
Efter att ha fostrat tre barn, hundar o hästar, så tror jag för min egen del på ett liktydigt sammanhang.. "Man får dom barn el djur man förtjänar". Mycket kärlek o tålamod, kombinerat med gränser, ger trygghet o tillit både för människor o djur.
Konsekvens o att alla individer är sin egen, gör relationerna spännande, ju äldre man blir...tror jag..*L*
Kram från systra di!
Ann-Louise
18 september 2008 09:03
Helt enig. Vi får det vi förstärker.
Jag vet ju bara hur jag själv fungerar. Jag gör det jag förstärks av och undviker situationer där det funnits någon form av obehag. Tex om en person försöker få mig att göra någonting jag glömt genom att förebrå mig. Det funkar inte alls på mig. Jag går inte så mycket på neg. förstärkning. Då drar jag mig undan istället. Får jag däremot uppskattning och gärna lön då kan jag jobba ihjäl mig.
Jag tror helt på kärlek och positiv förstärkning oavsett häst, hund, råtta, höna, människa!!!!
http://hastochhund.bloggagratis.se