Efter att ha genomlidit ett par dagar med avloppsstopp så blir man mindre kaxig. Kissa i skogen, ingen dusch, disken får stå, hålla sig tills man kommer till en allmäntoa...  Inte så värst kul, men det finns de som har det värre! Och när sen slamtömmaren äntligen kommer så är man mer ödmjuk över de lyxsanitära fördelarna man normalt har!

Snön föll i natt - o härliga vintertid! - och man kunde se spåren efter en liten kirrekurre:

Förmodligen en grävling?

Och gissa vad detta är?

Rätt gissat: Alpackaspår!  Fast grannen trodde att det var ett vildsvin som promenerat på vår väg (inte så illa pinkat i och för sig!)

Stina prisade sina bloggläsare med anledning av statistiken. Jag tar upp tråden och måste berömma er ÄNNU MER, fram tills idag har jag gjort 2.391 blogginlägg och fått 6.880 kommentarer!   Vad DUKTIGA ni är, mina läsare!

Det var meningen att jag skulle ha tagit mig neråt Tenhult idag för att bevista den efterlängtade alpackautställningen (fast utan mina prinsar).... 

Men - har känt mig litet risig ett tag, och i går konstaterade farbror doktorn att jag hade svullna halsmandlar med var och lymforna under armhålan kändes svullna som små frallor.. 

Så 80 mil på en dag, näää, det gick bara inte. Så trist!

Av någon anledning har Qatay ett fult öga till My. Svartis? Alltsomoftast passar han på att bita My i örat. När jag säger till, så tittar han så oskyldigt och ser ut som om han inte alls förstår vad jag menar....

Det kanske inte syns så bra på bilden, men här biter Qatay i My´s ull!

Jag försöker peppa My och säger till honom att han är störst av de tre, men han är en sån softie, så han vill inte ge igen.

  Här har både Qatay och Tamya gått ihop för att trakassera stackars My.

När kvällshimlen rodnar vackert orange-rött gör gossen Qatay sin kvällgymnastik!

Tamya har hela den här tiden hållit mig på en noslängds avstånd. När de andra två gosat och generöst bjussat på sig och lekt med mig, så har han hållit litet på sin kant.... Men med tiden har han, efter mycket tittande, blivit intresserad av klickerträningen och är nu ganska duktig på att göra "touch" med liten boll. Men jag har inte kunnt röra vid honom när han är fri i hagen, i fållan har det gått om jag samtidigt hållit honom löst om halsen. Dock inte helt utan gurgel och protester!

Igår fick jag klappa honom försiktigt på halsen fritt ute i hagen! Jubel och klang! Det är ju så, att om djuret ifråga är väldigt känsligt, så blir man nästan tårögd när man får ett sånt förtroende! Ni som har hästar tycker väl återigen att det här inte låter riktigt klokt, om ni inte har varit i kontakt med några alpackor! Men sån är verkligheten. Att få röra är en ynnest! 

Redan från första början verkade vite My ha drabbats av en oförklarlig kärlek till mig....  Om ni kollar tillbaka under kategorin  "alpackaprinsarna" så kan ni se ett otal bilder av My där han tittar på mig med längtande kärleksblick...

Och kärleken är besvarad. Man kan inte annat än älska den mjuke, goe killen!!!

De annars så duktiga tjejerna misslyckades idag. Men man kan ju inte vara på topp jämt! Och Christer och Kalle är väl himla trevliga att lyssna på!!!! (kommentatorerna till all SVT:s skidskytte)