Man ser hur kul de har, båda två!

- är Gandalf. Att han är supercool och rör sig som en gud gör inte saken sämre. Emily körde dödsföraktande upp släden 3-4 meter från alpackaprinsarna. Han tittade, men rörde inte en fena!

Emily!

Dragare är duktige och supervackre godkände fjordhingsten Gandalf 268...

Idag har jag ridit!  Tack Reykur som ville bära mig, och tack Vivi som lät mig..

Det var en hel EVIGHET sedan, om man bortser från den där gången hos Ytte i oktober..

Islänningen Reykur är världens raraste, men verkligen inte mesig. Där fanns energi i steget och hade jag bara bett om det så hade det kunnat gå undan..  Nu skrittade vi mest, och det är otroligt så "hemma" det känns att sitta i sadeln, inte det minsta konstigt alls!

Reykur är stadig och välbalanserad, han är känslig och reagerar på minsta skänkeltryck och vikthjälp. Han är helt underbar. *drömmer mig tillbaka till fornstora dar...*

Jag hoppar över både fiskar, höns och kaniner för att gå till HÄSTARNA. Eftersom Liv bad så snällt så ska jag berätta om trakhenern Ali Baba. Jag återkommer till mina nordsvenskar senare, de var mina första hästar. Mina senaste hästar, islänningarna Vhiskur, Sveipur och welsh mountainponnierna Exzentrics Nyponros, Mälby Cinnamon och Meya kan ni läsa mer om här i bloggen, om ni går tillbaka till 2008 och framåt...

Ali Baba   - var en underbart vacker fuxvalack som var "born and raised" i Tyskland. Han ägdes av min dåvarande svägerska och köptes av hennes bästis L  som tog med honom när hon flyttade till Sverige. Hon skulle leta stall söder om Stockholm och under tiden fick jag äran att ta hand om honom... året var 1982, och han kom att stanna hos mig fram till sin död 1994.

Ali Baba var född 1975. Som fyraåring hade han vunnit 1.40 hoppningar  i Tyskland (!!!)  Han hade alla nervösa störningar som man kan tänka sig att en häst kan lida av. Krubbitning, spänd passgång i skritt, flipprade med bettet oavbrutet när han blev nervös, avskydde alla män, flög i taket så fort han hörde en mansröst... you name it. Detta berodde förmodligen på att de manliga "stalldrängarna" där i stallarna var rätt rädda för hästarna och när de skulle mocka i boxen så slog de hästen med en sopborste för att den skulle stanna i ett hörn... (jag såg det med egna ögon när jag var därnere) Kanske praktiskt för gubbarna men förödande för hästarna.

Det gick emellertid inte att vara nervös när man umgicks med denna häst. Då blev allt omöjligt. Han hade levt ett liv med 23 timmar i boxen och någon timme per dag riden i ridhus i full spänning.  Att rida ut på honom var i början något av ett äventyr. Rätt som det var kunde han flyga i luften för ingenting, ALLT var läskigt. Men på den tiden var jag ung och smidig och orädd, så ingenting allvarligt hände. Han stegrade och gjorde krumelurer, men jag kommer inte ens ihåg att jag åkte av, utom någon gång när han stannade vid hinder.

Den korta vistelsen hos mig drogs ut alltmer i tiden. Ägarinnan blev med barn och vågade inte rida då, sen hade hon fullt upp med bebisen.. ja hur som helst så hade jag honom som min livet ut, i stort sett.  Han var mycket väl grundriden och när han hade en bra dag så var det ett himmelrike att få rida honom. Han hade en galopp som var så rund och tretaktig och kunde nästan galoppera på stället. Skänkelvikningar och slutor var en barnlek för honom. Att sitta på honom då, i fullständig harmoni och mjukhet, det var obeskrivligt underbart!

             Ali Baba och jag vid en tolktävling på det glada 80-talet.

Vi tränade en del hoppning. På träningen gick det för det mesta väldigt bra och vi hoppade rätt höga hinder för vår eminenta tränare Sven Unnerstedt. Han kunde konsten att ge rätt råd och avdramatisera även de stora hoppen. Aldrig glömmer jag när vi fick hoppa studs och en rejäl oxer på slutet, med tyglarna knutna över hästhalsen och armarna rätt ut, medan vi skulle säga "jag är alldeles lugn och avslappnad..."  Ni kan tänka er hur DET lät...  "jaaaag äeäeäär...." osv..

Värre var det med tävlingar. Mina tävlingsnerver har aldrig varit de bästa, och så gick det som det gick. Ofta vägrade vi ut oss, om vi ens kom till start. Ali Baba hade en egenhet att plötsligt komma in på tre ben när det var dags för tävling, jag strök oss, och dagen därpå var han ohalt igen! Folk i klubben trodde att jag anmälde bara för att få stå med i programmet!

Här har vi vunnit en av hopptävlingarna som vi faktiskt kom till start vid!

Dressyr tränade jag bäst och helst när vi red ut i skogen. Han avskydde nämligen att ridas på dressyrbana eller i ridhus - vilket jag kan förstå efter hans förra liv med enbart sån ridning. Dock startade jag några gånger i dressyr, enkla program, men efter att han en gång satsat och hoppat ut över dressyrstaketet (!) så utelämnadejag denna form av tävling. Det var helt enkelt ingen idé att pressa honom! I alla fall så ligger det inte för MIG att rida en häst på det sättet. Att rida måste vara ROLIGT, för båda parter!

En sak han gillade skarpt var tolktävlingar, man rider med tolksele och en skidåkare efter sig. Stallet där vi stod hade alltid en serie tolktävlingar under de snörika vintrarna på 80-talet. Vi förfinade de där tävlingarna alltmer, tolkaren skulle inte bara köra slalom vissa bitar utan även hoppa isade gupp och ta upp en boll och lämna den i en hink, allt under det att hästen galopperade, allt gick på tid. Vann man några gånger blev man uppklassad i särskild elitklass..

                      Med tolksele i vinnarcirkeln..

Eftersom Ali Baba var så oerhört lydig och känslig i sin mun så kunde man reglera honom exakt, och vi nådde stora framgångar i tolkningen med duktige ständige partnern Lasse L bakom. Så kul vi hade!

En höst skulle jag rida Hubertusjakt och såg verkligen fram emot det. Knappt hade vi startat och börjat trava genom första skogspartiet, så ropade ryttaren bakom mig, "Du, Din häst blöder!" Jag stannade förstås och satt av, blodet pumpade fram ur ena karleden, det såg mycket dramatiskt ut. Det var avhuggna små träd som bildat knivbladsvassa spetsar där vi red igenom! Som tur var fanns en sjuksköterska till hands som lade tryckförband, och det blev iltransport till Ultuna Hästklinik.

När vi kom fram till kliniken tyckte de nog att jag var en fjompig hästtjej, de tog av bandaget och blödningen hade avstannat. "Det här var väl inget farligt.." Men så stampade han med hoven i golvet, och störtblödningen började igen... hela stallgången färgades snabbt röd av blod, det blev inläggning och sövning och operation, läskigt, men han blev helt återställd.

Bästa tävlingsresultatet var väl en stor hopptävling i Solna där vi kom tvåa i en klass med över 80 startande. Men det var inte tävling som var vår grej, utan vardagen och den härliga samvaron och ridturerna. På senare år lugnade han ner sig rätt mycket och han njöt av att få gå i hagen med kompisarna hela dagarna.

Jag hade en underbar liten medryttare från det att Ali Baba var 15 år, Jenny, som älskade honom lika mycket som jag. Hon pysslade och red lugna rundor i skogen, och sällan har en häst varit lika omhuldad som vår gosse var.

Dock hade förmodligen de ansträngningar han utsatts för tidigt i livet medfört spatt som blev allt värre, och återkommande kotledsinflammationer gjorde så småningom att han fick så ont att vi bestämde oss för att han skulle få sluta sina dagar, 19 år gammal.  Eftersom han fortfarande var mycket misstänksam mot män så åkte vi in till Ultuna där han fick somna in med en spruta. Att ta farväl av en häst är aldrig lätt, men när han låg där på madrassen i behandlingsrummet 

såg han så fridfull ut...  Jag minns honom med ömhet och stor tacksamhet, en sådan underbar ridhäst får jag aldrig mer sitta på, det är en sak som är säker!

Dom gjorde´t!!!!!  Kicki och Vinur!

25 år ung provade Vinur för första gången sin förmåga att hoppa en bana vid Syninges Ridskolas Halloweenhoppning idag!  Kicki visade vilken suveränt duktig häst hon har, och så med på noterna!

               Se sånt steg han har!!!  Ingen rollator behövdes här inte!

  Med glad min travade, töltade och galopperade Vinur runt banan...

Att det var lätt Ö på hinderhöjderna spelar ju verkligen ingen roll...det var en prestation ändå!

Vad som gladde MIG mest var att se den glada uppsynen på Vinur! (och Kicki förstås)

                 Självklart blev det en Clear Round-rosett!  GRATTIS!!!!!!!!! 

Igår var jag och träffade den fantastiska Ytte Posse på hennes islandshästridskola.

När jag träffar hästar, speciellt då islandshästar, så känns det ett hugg i hjärtat av saknad efter min älskade Vhiskur. 2010 är ett pestigt år.

                           Ser det ut så här där han betar nu?

Denne unge fjordhingst är något helt i särklass... och då menar jag inte bara hans 43 poäng eller andra hedervärda utnämningar p g a hans korrekthet och vackra linjer och fantastiska rörelser, utan det som finns inuti hans huvud och hans hjärta...  han har ett enastående lynne, drar traktordäck, släde, maratonvagn eller bär sin matte Emily, allt med samma lydighet och glädje. Ett ekipage att bli imponerad av!