Herrskapet är något trött efter gårdagens utsvävningar och orgier...

Efter sex dygn i ensamt majestät för Vhiskur, var det dags för sällskapsdamen Celina att komma hit. För Dig som till äventyrs tror att hästar GLÖMMER sina kompisar, så kan jag berätta att så inte är fallet! De båda träffades vintern 07-08, men kände ögonblickligen igen varandra. Eftersom de gillade varandra då, så började hälsningarna med pussar, som snart övergick till kyssar...

Vhiskur tyckte att Celina var det vackraste han sett och blev störtkär på nytt. Men den här gången hade han henne ensam i hagen!

Kärleksfulla nafsningar, Celina hade ingenting alls emot dem...

Efter en timme av heta kyssar hade min gamle valack förvandlats till en viril hingst!!!

Matte trodde inte sina ögon!

Mmmmmmm, vad hon luktar gott!!

Som tur var betar de litet grand mellan kärleksstunderna...

Litet trösterikt för oss gamla kärringar är det att det behövdes "en mogen kvinna" (läs: moget sto) för att locka fram passionen hos gubben. I nästan tre år har Vhiskur haft långbenta, vackra små ston hos sig, Nyponros som var så brunstig att hon backade in i huvudet på honom med lyft svans, men han bara föste iväg henne vänligt och sa liksom "sluta nu, fåntratt"  Inte en min av åtrå har de tre ponnyflickorna lockat fram, men Celina.....   

Celina är ett renrasigt Lojstaruss, 15 år gammalt, har haft ett nästan sjukligt nära förhållande med sin 10-årige son Charad, men idag hade hon glömt honom fullständigt tror jag! 

Vhiskur sov i en furstlig bädd om 3 x 6 meter i natt. Han hade varit lugn. Man ser alltid av boxens tillstånd hur hästen mått. Alla sina högar hade han lagt snyggt i ett hörn.  Han har varit lugn i hagen, inget spring. Han ropar när han ser mig och spanar litet i fjärran. Han förstår att Meya har flyttat, och bäst av allt, han är inte desperat.

Min kloka, kloka hästpojke

Idag har jag varit nere hos honom rätt ofta. Borstat o kelat. Jag har berättat för honom att det nog är en liten russfröken på väg till honom, en flicka han känner sen förut. Hon tog hand om honom när han kom till lösdriften i Syninge vintern 07/08.

Mattes klappar uppskattas alltid, extra mycket idag

Jag är så glad för Meyas skull, nuförtiden inbillar jag mig inte längre att alla hästar har det allra bäst hos mig, men det känns tomt och konstigt och väldigt sorgligt att min "ponnytid" nu är över.  Det är bara att konstatera att varken jag eller Vhiskur förmår hålla energiska ponnyfröknar av den bedårande rasen welsh mountain på gott humör = det enda som verkligen hjälper är förstås en hoper glada ponnykompisar! Men det blir för mycket för MIG! Så jag lägger mig under mossan ett tag och sörjer, och väntar på nyheter från Halland och Norge!

När man har "kilat stadigt" med en kille i bortemot 12 år, då känner man varandra rätt väl. Jag känner vad han tänker och vice versa. No problemas!

Enda gången jag varit riktigt sur på honom under alla dessa år, var när han var stygg mot lilla Nyponros när hon kom till mig som fölunge. Då var han BILLIG! Men i övrigt har förhållandet varit kantat med rosor och fågelsång.

Nog för att gossen var bra ängslig och nervig i början. ALLT var farligt! Brevlådor, stenar, dörrar....  En tjugominutersrunda kunde ta uppemot en timme. Jag har aldrig slagit honom för att komma vidare. Jag ville alltid att han skulle lära sig att lita på att när jag säger att det inte är farligt så ÄR det inte farligt.. Och tålamodet har lönat sig. Idag är han en tämligen trygg individ. Nog för att nerverna sitter rätt nära under huden. Den instinktiva vaksamheten släpper han aldrig. På så sätt är han och jag rätt lika.

När vi nuförtiden går tillsammans och hämtar posten (en bit på 1,5 km tur o retur) så skrittar han så stadigt och snabbt vid sidan om mig med löst grimskaft. Jag får öka på mina steg och det går undan så att svetten pärlar. Jag vill ju inte dämpa hans framåtanda! Ett tyst "whooo" -så står han som ett tänt ljus. Lydig och känslig som få. Jag kan verkligen njuta av samspelet och då känner jag att jag nog inte längre är lämplig som unghästägare. Det är ju så HÄR det ska vara!

Sveipur var för mig en häftig förälskelse, men hans behov av rörelse och omväxling kunde jag inte tillfredsställa. Jag avgudar min nuvarande och mina fd små vackra welsh mountainston, men även det blev litet för energiskt och livligt för mig. Någon gång är det väl dags att inse sina begränsningar?  Men killen Vhiskur och jag, vi är förenade för evigt, "until death do us part...."

"Tack tack-tricket  - titta matte, jag kan det här, be mig nu en belöning!"